heja världen

ny blogg!

2009-10-10T18:41:00.002+01:00

Om det är någon trogen stackars heja världen-läsare som tittar förbi så har jag äntligen den glada nyheten att jag nu bloggar i ett annat forum. Följ med mig till Världens blogg där jag bloggar tillsammans med Annika Nordgren Christensen och Jesper Bengtsson.

i skydd av mörkret i Rangoon

2009-07-02T04:45:00.008+01:00

Sitter och väntar på att skymningen ska falla. I skydd av mörkret kan jag snabbt hoppa ur taxin på rätt sida, dyka in under paraplyet och ta några snabba steg bort mot porten. Jag ställer mig bakom pickupen som står parkerad medan min vän fipplar med nycklarna och smiter snabbt upp för trapporna.

Inne i lägenheten väntar gästvänligheten. Jag får för första gången träffa min väns familj. Ett bord i vardagsrummet dignar över av vegetariska rätter, särskilt tillredda för mig förstås. Som vanligt är det strömavbrott i Rangoon, men ett batteri håller lamporna tända och vi sätter oss till bords. Äldsta systern viftar med en solfjäder, en klen ersättning för de strömlösa fläktarna.

Det är ett besök som känns i hjärtat. Det här är en familj som lever ett liv som skiljer sig från ditt och mitt. Så väl den nu åldrade fadern i huset, som flera av hans söner och döttrar, har varit politiska fångar. De har varit med om allt i från några dagars förhör och misshandel till två decennier av oavbruten fångenskap och tortyr. År av oro för de som sitter bakom galler.

Med de fortsätter sitt arbete. Med ögon glansiga av tårar och ett leende på läpparna säger den nyligen frisläppte brodern: I do not hate them. It is their actions I don't like. Han berättar om hur meditiationen höll honom vid liv och galenskapen borta.

Herregud vilken respekt jag hyser för dessa mina vänner. De prövningar som de fått utstå och tagit sig igenom. Den ödmjukhet som de utstrålar trots allt de varit med om. Jag vill skrika ut deras erfarenheter, jag vill visa fotona jag tagit, jag vill återberätta detaljerna. Jag vill att hela världen ska veta. Men det går inte. För då hamnar de i fängelse igen.

De mänskliga rättigheterna är universella heter det. Så varför i helvete torteras mina vänner?

Läs även andra bloggares åsikter om mänksliga rättigheter, Burma, tortyr, politiska fångar, utrikespolitik

födelsedagsfirande i Bangkok

2009-06-22T12:47:00.013+01:00

I fredags, den 19 juni fyllde Aung San Suu Kyi 64 år. Återigen firar hon sin födelsedag i fångenskap.
Hon har nu varit fängslad i mer än 13 av de senaste 20 åren. Nu sitter hon i det ökända Inseinfängelsen i Rangoon, sedan en amerikans galning tagit sig in i hennes hus där hon satt i husarrest. Rättegången mot henne pågår fortfarande och vi vet inte när dom kan väntas.

På hennes födelsedag hölls manifestationer över hela världen. Jag var på Thammasat University i Bangkok på en fin ceremoni som studenterna hade ordnat. Glädjande att se ett engagemang för Burma i Thailand. Här har de flesta en väldigt negativ syn på burmeser och de thailändska regeringarna har inte velat agera till stöd för en demokratisk utveckling i landet, mestadels av ekonomiska skäl.

Morgan Tsvangirai gled förbi jobbet

2009-06-16T13:19:00.006+01:00

I dag besökte Zimbabwes premiärminister Morgan Tsvangirai Sveriges Riksdag. Maffigt, måste jag säga. Den människan står inför i det närmaste ofattbara utmaningar.

Som ni vet så vann han ju en överlägsen seger i valet men kunde bara komma till makten under förutsättning att han delade den med despoten Mugabe, som sitter kvar som president. En president med makt över polisen, underrättelsetjänsten, "rättsväsendet" och media.

Tsvangirai har fått en kollega som gjort allt för att få bort honom, som har låtit arrestera och tortera honom. Nu är han på turné i Europa och USA för att "it is time for Zimbabwe to re-engage with the world".

Dilemmat är uppenbart. "We need to convince the world that change in our country is irreversible" sade Tsvangirai. Än så länge har Mugabe för mycket makt för att väst ska vilja stödja koalitionsregeringen ekonomiskt. Riskerna bedöms fortfarande vara för stora, något som jag håller med om. Men Zimbabwe behöver stöd för att ta sig framåt på vägen mot demokrati. "We need a rule of law, not a rule by law".

Den samlade publiken följde nogsamt varje ord Tsvangirai sade om relationen till Mugabe. Han var tydlig i sin kritik, fattas bara annat. Men han utryckte sig skickligt och framståd som mycket mån om att ta tillvara den här chansen. Och fokusera på framtiden.

"Zimbabwians should forgive but not forget", som han sa.

En bra artikel på temat finns i New York Times.

Läs även andra bloggares åsikter om Morgan Tsvangirai, mänskliga rättigheter, Zimbabwe

tillbaka i någon form

2009-06-16T13:17:00.003+01:00

Blogglusten har kommit tillbaka. Nu blir det lite skrivet här på heja världen. Men snart kanske i en annan form. Mer om det framöver.

Medan jag har varit borta har mycket hänt. Tiden har behövts till annat.

artikel på Aftonbladet Debatt

2009-04-23T21:02:00.010+01:00

"Den 30 april reviderar EU sin gemensamma politik mot den burmesiska militärjuntan. Sveriges och EU:s ministrar måste orka vara konsekventa och tydliga i sin politik och i sitt ställningstagande för de som kämpar för demokrati i landet. "

Så inleder jag min artikel på Aftonbladet Debatt idag. Du kan läsa den här: http://www.aftonbladet.se/debatt/article4977916.ab

Jag avslutar:

"Sverige ska vara en stark röst för mänskliga rättigheter i världen. Som blivande ordförandeland har Sverige vid årets översyn av Burmapolitiken kanske större möjligheter än någonsin att påverka EU:s linje. Regeringen måste orka ta den chansen.

Vi får inte tröttna, när människor dagligen utsätter sig för livsfara i sin kamp för friheter som vi tar för givna. Vi måste orka en vända till vid förhandlingsbordet. Vårsolen lockar där utanför men Sverige måste orka tänka ett snäpp till, ställa en till fråga, insistera i några minuter till. Det är, i samman- hanget, en ganska liten ansträngning."

Bilden är tagen av mig.
Läs även andra bloggares åsikter om Burma, EU, mänskliga rättigheter, politiken

strukturen är sjuk, inte individen

2009-03-29T16:30:00.007+01:00

Nej, det viktiga frågan är inte om Wanja Lundby-Wedin ska avgå eller inte. Den viktiga frågan är hur man förändrar strukturen, denna kultur som gör att det i en liten snäv krets är normalt att göra så här. Att dessa absurda ersättningar är så självklara att inga frågor ställs.

Wanja sitter inte ensam i AMF pensions styrelse. Men det är bara hon som har fått kritik, det är bara efter henne som avgångskraven skallar.

Det är alltid någon som ska offras. En syndabock ska utses och sparkas från regering, företagsledning eller som i detta fall, styrelse. Naturligtvis. På så vis kan ju allt fortsätta som det alltid har gjort. En så enkel lösning.

Jag är trött på försök att dölja ruttna strukturer bakom individer.

Att Sverker Sörlin är klok är ju ingen nyhet. Han skriver i en kommentar i DN:

"Och kvinnan från arbetarklassen kastas ut, som en symbolisk voodoodocka, 2000-talets offerdjur. I en medial orgie av skenhelig exorcism. Som om det var hennes fel alltihopa. Resten av gänget sitter kvar vid lunchborden."

För övrigt anser jag inte att man ska sitta i 25 styrelser, även om man har medarbetare som gör jobbet åt en.

Läs även andra bloggares åsikter om media, moral

Burma i morgonsoffan

2009-03-27T17:09:00.000+01:00

Glädjande besked till er som inte bor i någon av de städer där Burma VJ visas - SVT kommer att sända filmen. Det blir förmodligen till hösten.

I dag ägnade SVT:s Gomorron Sverige 15 minuter åt filmen Burma VJ och situationen i Burma.

I studion samtalade jag med Fredrik Gertten, svensk samproducent till filmen och programledaren Lotta Bouvin-Sundberg om situationen i Burma i dag och om vad som hänt med de modiga människor som då demonstrerade på gatorna. Du kan se inslaget här.

Antalet politiska fångar i Burma har fördubblats sedan demonstrationerna hösten 2007 och är nu runt 2100. Det allra viktigaste just nu är att FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon agerar för deras frigivande. Just nu pågår en kampanj på detta tema över hela världen, något jag skrivit om tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, mänskliga rättigheter, media

så vacker men samtidigt så grym

2009-03-22T21:10:00.003+01:00

Såg nyss Burma VJ. Filmen visar mänsklighetens vackraste sida men också dess fulaste. Jag kan inte tänka mig något vackrare än dessa människors mod. Men inte heller något hemskare slut. Hur kan vi tillåta att det sker? Våra medmänniskor förtrycks, torteras och mördas.

Hur kan världen vara så vacker men samtidigt så grym?

Filmen Burma VJ har vunnit flera priser, bland annat vid Sundancefestivalen och hyllats av filmkritikerna. Nu visas den på bio i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. Gå och se den.

På tisdag kommer visningen i Stockholm följas av ett samtal mellan mig, Jens Orback och Martin Gemzell. Kom gärna - kl 17.30 på Bio Rio i Hornstull.

Läs recensioner i Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

Du har väl inte missat att skriva under uppropet om att alla Burmas politiska fångar måste friges? Du gör det här.

Läs även andra bloggares åsikter om mänskliga rättigheter, Burma, media

ny toner mot Iran

2009-03-20T21:58:00.006+01:00

Nya toner mot Iran. Obama gör skillnad.

När George W. Bush hotade att attackera Iran militärt bjuder Obama in till diplomatisk dialog. Men han är inte kravlös; härom dagen förlängde han sanktionerna mot Iran med motiveringen att Teheran stödjer terrorism och försöker utveckla massförstörelsevapen.

Diplomati är en bättre väg än attack. Och det är bra timing. Obama är fortfarande ny på sin post, och omvärlden är välvilligt inställd både till honom och skiftet från Bush dumhårda politik. Men än viktigare - det är presidentval i Iran i juni. Mindre aggressiva toner från USA kanske kan ge reformisten Mousavi vind i seglen. Det kommer han att behöva om han ska besegra den populistiska och fundamentalistiska Ahmadinejad.

dödsryckningar?

2009-03-19T21:48:00.000+01:00

Det blir för sällan. Det finns inte tid. Men fortfarande mycket att fundera över.

Vi får se hur det blir framöver. Men jag gör inte slut än.

in på planen, Ban!

2009-03-13T21:33:00.009+01:00

I dag lanseras den globala kampanjen Free Burma’s Political Prisoners Now!
Dagens Nyheter skriver om kampanjen i dag, läs artikeln här.

I Burma sitter flera tusen pers i fängelse för sina åsikters skull. För att de demonstrerat, för att de haft utländsk valuta i fickorna, eller för att de varit på fel plats vid fel tillfälle. Till exempel.

I fängelsena är tortyr vanligt, men vård ovanligt. Många av de som dömdes efter att ha deltagit i demonstrationerna i september 2007 fick långa fängelsestraff - runt 65 år. Ofta placeras de i fängelser långt bort från familjen, så att de inte kan få besök av familjemedlemmar som tar med mat och läkemedel.

Det är sjukt och omvärlden måste agera. Och bollen ligger nu hos FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Och vi måste få honom att fatta att han måste agera.

Skriv under uppropet till Ban Ki-moon, folks!

Det är snabbt, det är snyggt, det är effektivt! Och du luktar godare när du gjort det!

Bakom kampanjen står Svenska Burmakommittén, tillsammans med den burmesiska demokratirörelsen och solidaritetsgrupper runt om i världen.

Läs mer om kampanjen på den särskilda kampanjsajten:www.frige.wordpress.com

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, FN, mänskliga rättigheter, politiska fångar, tortyr

betonghäckarna och statsmannanormen

2009-03-06T10:09:00.003+01:00

Lyssna eller peka med hela handen?
Sverige eller världen?

Per Gahrton (mp) försvarar Mona Sahlin mot borgare och gråsossar. Och han gör det bra.

en knäpp på näsan och jag blir glad

2009-03-04T10:26:00.004+01:00

Blir glad av att en av Pirate bay-killarna visar han har ett samhällsengagemang som står långt i från den " den starke överlever"-mentalitet, som jag nyligen anklagade hela kollektivet för att ha.

Peter Sunde skriver på sin blogg:

"Ni som läser min blogg känner säkerligen till hur engagerad jag är inom vissa politiska frågor. Oftast bloggar jag kring saker som har med upphovsrätt att göra men det är faktiskt inte den enda viktiga frågan för mig. Tvärtom, hur konstigt det än kan låta, finns det saker som jag anser vara viktigare. Integration, integritet, jämställdhet, yttrandefrihet och miljö för att nämna några frågor som berör mig djupt.
/---/
Eftersom jag inte är svensk medborgare så har jag aldrig röstat och därigenom sluppit ta ställning för ett visst parti. Nu är dock dags, eftersom jag känner att jag har både ett ansvar att förbättra både för mig själv men även för andra människor runt mig.
/---
Det partiet som jag idag känner är mest rätt för mig är miljöpartiet"

Jag får en knäpp på näsan och jag blir glad.

deppig debatt

2009-02-21T09:30:00.005+01:00

Lyssnar på favoritprogrammet Konflikt i P1. Blir deppig.

Regeringen presenterade sin utrikesdeklaration i onsdags. Med den som utgångspunkt debatteras huruvida det finns skillnader mellan de olika partierna i utrikespolitiken. Deltar gör EU-ministern och folkpartisten Cecilia Malmström, Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin, Vänsterpartiets dito Hans Linde och moderaten Anna Kinberg-Batra som är ordförande i EU-nämnden.

Anna Kinberg-Batra hävdar att det inte finns några större skillnader mellan de svenska partierna vad gäller utrikespolitiken. Samtidigt försöker hon hävda att oppositionen är oenig och att det är väldigt problematiskt. Om någon förstår hur det går ihop så kan "ni ringa en kompis", för att citera Kinberg-Batras partikollega Reinfeldt.

Urban Ahlin påvisar politiska skillnader och menar att regeringen inte är tillräckligt aktiv i frågor som till exempel nedrustning och Israel/Palestina. Cecilia Malmström menar att regeringen visst är aktiv. Inom EU. De andra EU-länderna lyssnar minsann på Bildt. Men det skulle de inte göra om de rödgröna satt vid makten, eftersom partierna har olika åsikter om EU-medlemskapet. Urban blir provocerad och tycker att Malmström duckar. Så blir det tjafsigt, käbbligt, gnälligt.

Ingenstans möts man, ingenstans kan samtalet liksom börja. Det blir bara tjafsigt och alla pratar om olika saker. Det är precis den typ av käbbliga debatt som gör att man förvånas över att valdeltagandet fortfarande är så pass högt som det är i Sverige.

Den enda som faktiskt pratar sakpolitik är vänsterns Hans Linde, som tar upp viktiga frågor som tydligt skiljer alliansen från de rödgröna:

Det handlar om att moderaterna vill sänka biståndet, medan de rödgröna står fast vid en procents-målet. Det handlar om att den borgerliga regeringen inte tydligt nog fördömde Israels fruktansvärda krig i Gaza och om att samtal måste föras med Hamas. Det handlar om handelspolitiken.

Först tänkte jag att debatten var meningslös, att den inte sa någonting. Men det gjorde den kanske. Möjligen ser Batra (m) inte utrikesfrågorna som politiska, utan bara som ett hävdande av ett nationellt intresse. Möjligen ser Malmström (fp) EU som den enda utrikespolitiska arenan. Möjligen tycker Ahlin (s) att svensk utrikespolitik ska var tydligare och synligare. Och Linde tycker att politiken ska fyllas med innehåll.

inga hjältar

2009-02-20T09:59:00.002+01:00

Pirate Bay-rättegången är ett av de stora spektaklen som pågår nu. Jag hör inte till dem som följer rättegången särskilt nära, men ett intressant skådelspel är det.

Killarna bakom Pirate Bay (för det är så klart killar) har länge utmålats som hjältar. Modiga pirater som för gerillakrig mot en stor förtryckarmaskin. Men av en artikel i DN att döma så är de inga sympatiska typer.

På meritlistan står bland annat innehav av en pedofilsajt och medlemskap i Bevara Sverige Svenskt. En av killarna vill enligt DN "riva upp all skattelagstiftning" och skatteplanerar aktivt. Den typen av resonemang som förs allra längst ut på högerkanten alltså. Den starke överlever. Och under tiden ska vi andra finansiera den välfärd som omfattar även högeraktivisterna.

Beyond ofräscht.

rendition

2009-02-18T09:45:00.000+01:00

Ni kanske tror att jag har latat mig. Men det är precis tvärtom.

Om jag hade haft tid och ork skulle jag ha bloggat om filmen Rendition som jag hittade i min lokala videobutik och kollade på när jag var sjuk. Den handlar om ett ämne som jag skrivit en del om här på bloggen: amerikansk tortyrpolicy.

Jag hade inte hört talas om filmen tidigare, och när jag googlade på den så såg jag att Svd dissat den för att den var för enkelpårig. Trams. Det är en amerikansk actionrulle för tusan. Men med ett budskap - att USA griper folk och skickar dem till andra länder där de låter fångarna torteras av ett annat lands säkerhetstjänst. Så slipper de blod på sina egna fingrar.

Det spelar ingen roll att budskapet är tydligt för det är viktigt. Fram tills nu har det uppenbarligen inte varit tillräckligt ifrågasatt. Filmen kom 2006 då Bush fortfarande satt vid makten. Nu har USA en president som sagt att Guantanamo ska stängas och landet inte längre ska tortera. Vi får hoppas att det blir så.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, tortyr, mänskliga rättigheter, film

finansiera diktaturers vapenmakt är inte okej

2009-02-05T11:27:00.004+01:00

Sverige lånade på 70-talet ut pengar till dikataturstaten Liberia som skulle användas till krigsmateriel. Fel, fel, fel.

Det är fel att låna ut pengar till diktaturer. Det är dubbelfel att låna ut pengar till diktaturer som dessutom ska användas till vapen mot den egna befolkningen. Det är felfelfel att människor ska ärva en skuld som en tidigare icke-legitim regering tagit.

Om detta skriver i dag Forum Syds Inger Björk och Sven Elander på Aftonbladets debattsida. De kräver att Sverige erkänner att man har ett medansvar för hur skulden uppkom och att den svenska regeringen ska arbeta aktivt för ett system för ansvarsfull långivning. I framtiden ska inte lån ges till diktaturregimer eller till projekt som inte kommer människor till del, eller som till och med skadar människor och förvärrar fattigdomen.

Go Inger och Sven!

à bientôt

2009-01-22T21:47:00.004+01:00

Nu är det äntligen dags för alperna igen. Det var ett helt år sedan. Jag är redo.

À bientôt.

no we can't

2009-01-21T09:40:00.008+01:00

Republikanska föreningen har tagit över sidan 3 i DN i dag, med ett oerhört lyckat resultat.

I Sverige kan ingen med afrikanskt ursprung bli statschef. Ingen från arbetarklassen heller. Så länge landets högsta ämbete går i arv kommer Sveriges statschef aldrig kunna symbolisera förändring eller förnyelse.

Vårt statskick är i stället en symbol för att alla inte får samma chanser och att alla inte är lika mycket värda.

Jag röstar för change.

när ingen respekt finns kvar

2009-01-16T08:59:00.006+01:00

Israel attackerade i går FN:s huvudkontor i Gaza med granater. En så kallad demokratisk stat bombar ett FN kontor.

Under tre timmar varje dag ska vapnen vila i Gaza, så att humanitär hjälp kan distribueras, så att människor kan försöka få tag på vatten eller söka sig till sjukhus. Israel bombade FN-kontoret under denna "humanitära korridor". Förnödenheter för miljoner brann upp. Israel påstår att civila inte är deras måltavla.

Israel har bombat FN-skolor där civila tagit skydd och de har beskjutit FN-transporter med förnödenheter. De vägrar släppa in journalister i Gaza och de har bombat byggnaden där de journalister som är i Gaza finns.

Ett krig mot FN:s humanitära organisationer, mot civila och mot journalister. Det kan inte vara möjligt.

Det finns ingenting som kan rättfärdiga dessa övergrepp. Det spelar ingen roll hur många quassamraketer Hamas skjutit in i Israel. Ingenting som någon annan har gjort spelar någon roll. Vi kan aldrig, inte någonstans i världen, tolerera att FN är måltavla för krigshandlingar. Vi kan aldrig tolerera att en stat förvägrar ett folk, i sitt eget eller något annat land, humanitär hjälp.

Det smärtar också att upptäcka att folkrätten verkar vara en partipolitisk fråga här hemma i Sverige. Det trodde jag aldrig.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, krig, mänskliga rättigheter, FN

musik och politk

2009-01-12T19:47:00.006+01:00

Jimmy har utmanat tre bloggare att ta fram tre politiska låtar som de tycker lyckas med sitt budskap. En av dem är jag och heja världen:

1. Det självklara valet måste ju bli "The Revolution will not be Televised" med Gil Scott-Heron.
Motivering överflödig -
There will be no pictures of pigs shooting down brothers in the instant replay.
There will be no pictures of pigs shooting down brothers in the instant replay.
...
The revolution will not be right back after a message
about a white tornado, white lightning, or white people.
---
The revolution will not be televised, will not be televised
The revolution will be no re-run brothers;
The revolution will be live

2. Coconut Woman med mjm propaganda
Grymt svängig låt om kvinnor som ingen sätter sig på. Hittar den tyvärr inte någonstans på nätet.

3 Var nära på att bli Marvin Gaye och What's going on, men det känns ju lite fantasilöst så jag klämmer till med
Missionary Man med Eurythmics. Annie Lennox stenhårda stämma och textrader som:
"He said stop what you're doing.
Get down upon your knees.
I've got a message for you that you better believe"

De andra bloggarna som utmanas är Christian och Anders.

dagens konflikt

2009-01-10T09:37:00.002+01:00

Lyssnar just nu på Konflikt i P1. Där pågår något så ovanligt som ett sansat samtal om situationen i Gaza och konflikten mellan Israel och Palestina.

Personer som står långt ifrån varandra åsiktsmässigt kommer till tals, samtalet förs i respektfull ton och som lyssnare får jag ut en hel del.

Bland annat medverkar Per Gahrton, Jan Eliasson, Carl Bildt och Alf Svensson.

go ös

2009-01-09T22:33:00.003+01:00

Den observante har väl sett att Esau Mwamwaya & Radioclit toppat min musiklista i högerspalten den sista tiden. Suveränt bra mixtape som inte liknar någonting annat. Malawisk pop möter M.I.A-bröl och elektroniska beats.

Från mig, till dig, en grym video.

Jag har förresten tipsat om skivbolaget Green Owl tidigare.

Gaza i kris

2009-01-09T21:38:00.003+01:00

Situationen på Gaza förskräcker.

Dagens Svd: "Sedan starten på Israels "Operation gjutet bly" den 27 december har ungefär 800 palestinier - varav över 200 barn - dödats. På den israeliska sidan har tio militärer dödats och tre civila." Över 200 barn har dödats sedan markinvasionen. Inte av bomber som skickats på håll, utan av trupper på marken i Gaza. I väpnade konflikter är det alltid barnen som åker på stryk. Trots att de inte kunnat påverka situationen.

CNN rapporterar nu att det inte finns någon ström i hela norra Gaza. Snart står invånarna i Gaza utan rent vatten, om inte Israel börjar släppa in humanitär hjälp. Då kommer sjukdomarna och fler barn dör. Men att Israel tillåter humanitär hjälp är ingen garanti för att hjälpen kommer fram. Nyligen attakerades en lastbil med förnödenheter från FN-organet UNRWA av israeliska markstyrkor. Chauffören dödades. Detta trots att de fått tillstånd. Resultatet blev att FN blev tvungna att avbryta alla hjälpsändningar. Det är fan inte okej.

Reolutionen i FN:s säkerhetsråd har inte fått slut på striderna. Föga förvånande. Men det är ett viktigt steg för att få igång en process. Och för FN:s trovärdighet - FN tål inte så många fler veto-fiaskon i säkerhetsrådet.

Intressanta uppgifter kommer också om att Obama eventuellt är kritisk till isolationspolitiken och att han kan komma att ta upp samtal med Hamas. Sehr godt.

I morgon lördag arrangeras flera demonstrationer, bland annat en på Sergels Torg kl 13.00. Jag önskar att jag kunde vara där. Hoppas att många andra är det.

bildbeviset

2009-01-08T21:13:00.004+01:00

På allmän begäran: bildbeviset på att jag verkligen träffade Lou Reed. Och kvaliteten på fotot visar hur exalterad (och blyg) jag var. Fast det är inte bara mitt fel, Lou hade förbjudit blixtar. Vilket man förstår, blixt i mörkt rum är fult.

Israel har gått för långt

2009-01-05T10:35:00.004+01:00

Nåddes nyss av ett SMS:

Dette sterke ropet kommer fra Mads Gilbert, den norske legen som hjelper till ved et sykehus i Gaza:
De bombet sentrale grønsaksmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadde, 20 drept, alt kom hit till Shifa. Hades! Vi vasser i død. blod och amputate. Masse barn. Gravide kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig. Nå hører vi tank. Fortell videre, send videre, rop det videre. Alt GØR NOE! GJØR MER! Vi lever i historieboka nå, alle!
/Mads G

Det som händer är inte klokt.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, krig

go läs

2009-01-04T19:04:00.004+01:00

Läs What is the What av Dave Eggers. Jag har precis lagt den i från mig och är helt tagen av upplevelsen.

Romanen handlar om sudanesen Valentino Achak Deng och är skriven i formen av en självbiografi, trots att det är den amerikanske författaren Dave Eggers som hållit i pennan. Det greppet har det skrivits spaltmeter om, men det är berättelsen och tonen som är det viktiga.

Valentino växer upp i södra Sudan och berättar för oss om hur det var när inbördeskriget kom till hans by. Hur vanliga människor hamnar i kläm mellan rebeller, milis och regeringsstyrkor. Valenino flyr springande ut i öknen, ut i natten. Han går och går och hittar snart sällskap i andra pojkar som också sprungit från sina byar. Tillsammans vandrar de till fots mot Etiopien, mot den paradisiska tillvaro som de drömmer om. De vandrar på nätterna för att inte regeringens bombplan ska se dem. Där de går i mörkret hör de hur lejonen tassar brevid dem och när dagen gryr har några av pojkarna försvunnit.

Vi följer Valentino från en tröstlös tillvaro i ett flyktingläger i Etiopien, genom en ny flykt till ett läger i Kenya och, till slut till en märklig tillvaro i Atlanta, USA. De här åren i Valentions liv är otroligt händelserika och grymma, och läsaren får uppleva dem genom honom. Det går inte att lägga den i från sig, man vill följa den ödmjuke Valentino och ta del av hans liv och betraktelser.

Jag tänker att alla borde läsa What is the What, som en skola i empati (om inte för att den är så sjukt välskriven). Trots att boken innehåller så mycket hemskt blir den aldrig oläslig, den är skriven med en varm humor som hindrar en från att falla ner i avgrunden. Det är riktigt bra grejer.

Alla förtjänster från boken går till Valentino Achak Deng Foundation, som bygger skolor i södra Sudan.

Så här skrev DN och The New York Times om boken.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, Sudan, krig, flyktingar

en strand full av svenskar och burmeser

2008-12-30T22:41:00.011+01:00

Så reagerar äntligen svenska turister på hur burmesiska flyktingar behandlas i av thailändska myndigheter. Aftonbladet rapporterar i dag om hur svenskar bevittnat hur ett 90-tal burmeser fått ligga bakbundna på en strand i tio timmar, i stekande sol. Flyktingarna hade varit på väg till Malaysia när deras båt började läcka. De lyckades rädda sina liv och simma i land.

Ingen vet vad som hände sedan, men antagligen skickades de tillbaka till Burma. Där väntar ingen rar välkomstkommitté.

Det är skillnad på folk och folk. Både svenskarna och burmeserna låg på stranden i stekande sol. Men förutsättningarna kunde inte vara mer olika.

Det är bra att de svenska turisterna fick se det här. Att hundratalet gjort utflykten till den där stranden för att sola och bada och fick verkligheten rakt i ansiktet. För detta händer hela tiden, även när ingen ser, eller när omständigheterna tillåter att man vänder bort blicken. Medvetenhet är en förutsättning för förändring.

Om burmesiska migrantarbetares villkor i Burma, bland annat i turistindustrin har jag skrivit många gånger förut, bland annat här, här, och här.
-----
Apropå solidaritet reagerar Annika (Försvarsbloggen) precis som jag på den läskiga retorik som socialdemoraterna Andres Ferm och Tage G Pettersson för fram på Brännpunkt. Solidaritet för dem sträcker sig enbart till Sveriges gränser och omfattar bara svenskar.
Läs även andra bloggares åsikter om Burma, mänskliga rättigheter, turism, flyktingar, migrantarbetare.

Killer Claus - julkort från Burma

2008-12-29T20:02:00.008+01:00

Ett försenat julkort damp ner i inlådan i dag, från en kompis i Burma. Ingen glöggfryntlig Santa Claus här inte, utan en blodtörstigare Killer Claus. Självaste Than Shwee, Burmas diktator, i röd skrud och pistol i hand.

Läget i Burma är deppigt. Hundratals demokratiaktivister har under hösten dömts till livstidslånga fängelsestraff och det känns som att hela demokratirörelsen sitter bakom lås och bom. Mitt i allt detta, ett kort som en frisk fläkt direkt från Rangoon och in i mitt vardagsrum.

Det är så inspirerande att folk inne i Burma sitter och pular ihop ett kort som det här. Att budskapet formuleras och sprids, såväl inom landet som utanför.

Jag har tjatat om det förut, men dagens kommunikationsteknologi förflyttar gränser. Kartan målas om och nya möjligheter ges. Visst är det endast ett litet fåtal som har tillgång till datorer och internet. Många i Burma kan inte ens läsa och skriva. Men några har tillgång till internet. Och det är ofantligt stor skillnad mellan en liten andel och ingen alls.

Ett "Killer Claus"-porträtt fäller inte Than Shwee och hans brutala regim. Men burmeserna förtjänar att kunna få se en bild av det här slaget. Och det, ska ni ha klart för er, är helt omöjligt utanför internetcaféerna i Burma. Det är inte ofarligt där heller. Men det är möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, motstånd, mänskliga rättigheter.

tragedin Israel och Palestina

2008-12-29T17:31:00.004+01:00

Det som händer i Gaza nu är så ofantligt tragiskt och tröstlöst.

Det råder ingen brist på informativa artiklar och intressanta analyser av vad som nu händer. The Nation är kritiska till hur amerikansk media skildrar händelserna och låter krafter för fred komma till tals. Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld skriver initierat om konflikten på sin blogg och Bitte Hammargren skriver en kärnfull kolumn i Svd.

hollywood och tortyren

2008-12-22T22:00:00.009+01:00

Jag har snöat in lite på USA:s förhållande till tortyren. Seminariet som jag var på i Greenwich Village var visserligen inte överdrivet djupsinnigt, men det väckte ändå en del tankar.

Det är ett fascinerande skifte som skett, från att tortyr har setts som något som skurkarna/de onda hållit på med och som USA och alla andra "civiliserade" stater står över, till att bli en "nödvändighet".

Det finns många tåtar att dra i om man vill botanisera. En självklar tåt stavas förstås nine-eleven, 9/11. Men en annan stavas twenty-four, 24. I alla fall enligt debatten i USA.

När debattörerna på seminariet började tala om TV-serien 24 och hur den påverkat både allmänhetens attityd till tortyr och amerikanska soldaters handlingar i Irak och Afghanistan drog jag instinktivt öronen åt mig och fick dåliga gamla videovåldsvibbar. Men grejen är att jag inte sett 24 sen de första avsnitten sändes för typ sex år sedan.

Så ser jag den här videon där Meyer kommenterar sekvenser ur 24:

Inslaget grundar sig på en lång och riktigt bra artikel som Meyer skrev i The New Yorker.

24 produceras av Joel Surnow som beskriver sig själv som ett “right-wing nut job” (Han är polare med Rush Limbaugh, den tok-konservativa radioprataren.) Varje säsong utspelar sig under ett dygn då en agent som spelas av Keifer Sutherland ska rädda USA från (arabiska) terrorister. Det är en kamp mot klockan, kniven på strupen. Kämpigt, panik och svett och ska man få terroristerna att tala ur skägget så får man jävlar i mig vara beredd att ta till hårdhandskarna. Vi snackar avancerad tortyr.

Grejen är att det är hjälten som torterar. Jack Bauer, vår man i mörkret.
"With unnerving efficiency, suspects are beaten, suffocated, electrocuted, drugged, assaulted with knives, or more exotically abused; almost without fail, these suspects divulge critical secrets."

I verkligheten är rubbet förbjudet enligt så väl amerikansk som internationell lag. I verkligheten är de flesta överens om att tortyr inte fungerar, vilket är den hållning som de militärer och FBI-agenter som Meyer pratar med framför. Men George Bush håller inte med (notera språkbruket):
"Last September, President Bush defended the C.I.A.’s use of “an alternative set of procedures.” In order to “save innocent lives,” he said, the agency needed to be able to use “enhanced” measures to extract “vital information” from “dangerous” detainees who were aware of “terrorist plans we could not get anywhere else”."

Enligt Meyer har 24 dessutom färgat av sig på verkligheten. Unga soldater i Irak får förklarat för sig att Genèvekonventionen inte gäller där de är, skickas in i förhörsrummen med uppmaningen att "vara kreativa". Och på luckan ligger DVD-boxen med 24. I 24 är tortyr alltid rätt val, det är det patriotiska valet och det ger alltid resultat.

24, hävdar Meyer, har ett politiskt budskap.
"The series, Surnow told me, is “ripped out of the Zeitgeist of what people’s fears are—their paranoia that we’re going to be attacked,” and it “makes people look at what we’re dealing with” in terms of threats to national security. “There are not a lot of measures short of extreme measures that will get it done,” he said, adding, “America wants the war on terror fought by Jack Bauer. He’s a patriot”."

Hur var det nu... time for change. Seriously.

Läs även andra bloggares åsikter om mänskliga rättigheter, tortyr, USA, Bush, 24, TV

heja världen nominerad

2008-12-22T21:12:00.003+01:00

heja världen har blivit nominerad till årets bästa politiska blogg! Det är bloggen Bent som ordnar en omröstning i bloggosfären.

Jag har inte i närheten av så många läsare som krävs för att vinna den omröstningen, och inte gör det mig något. heja världen kör mer efter devisen liten men naggande god.

Men det är i alla fall roligt att någon nominerat mig. Vill man rösta så kan man göra det här. Bland mina favoriter märks Gertrud's Corner, Anders Wallner och Cattis blogg.

lapa intryck

2008-12-20T21:01:00.000+01:00

Gick runt på Museum of Modern Art häromdagen. Där finns mycke att se. Jag gick främst dit för att se Marlene Dumas utställning Measuring your own grave som är mycket omskriven. Blev lite besviken måste jag säga, även om hennes porträttserier var fascinerande.

Desto gladare blev jag över att hitta ett stort videoverk av favoriten Pippilotti Rist på plats. Pour Your Body Out heter det, och påminner mycket om fantastiska Gravity be my friend som visades på Magasin 3 häromåret och som jag skrev om här på bloggen tidigare.

Båda verken är trollbindande. Suggestiva bilder, där även de fula är vackra på något sätt, i kombination med drömsk musik. En publik som sparkat av sig skorna och ligger på rygg och lapar i sig intryck. Det är min grej.

Jag hade inte med mig min kamera, men tog några bilder med mobilen.

jag och Lou Reed

2008-12-18T20:54:00.002+01:00

Jag träffade Lou Reed i går. Lou Reed. Lou Reeeed!

Mr. Cool var cool, fast han hade blå/vita joggingdojor. Alltså inte sneakers, utan löparskor. Och mysbyxor. Men han var cool ändå. Jag hade min svarta som funkar i alla lägen och var jävligt snygg. Fast inte för snygg, utan sådär avslappnat skitsnygg som passar sig i en bokhandel i Soho, New York.

Vi är ganska tajta nu. Man kan säga att vi fann varandra. Lou blev sjukt imponerad av min intellektuella briljans och min charm.

Jag sa: hello.
Han sa: hi.

Stort.

Och nu har jag en signerad kopia av Pass Thru Fire: The Collected Lyrics. To Karin, står det. Stort.

tortyrpolicy

2008-12-17T17:09:00.005+01:00

Jane Mayer berättade att någon innan samtalet frågat henne vem i panelen som var för tortyr och skulle argumentera ur det perspektivet. Vi skrattade allihopa men, som hon själv tillade: blotta det faktum att vi har den här debatten i vårt land i dag innebär att det faktiskt finns de som är för tortyr. Tortyrdebatten existerar.

Även om förespråkarna väljer att kalla det vid ett annat namn. Och det var ett av trådarna i den paneldiskussion som American Constitution Society och Amerikanska PEN, bjöd in till i går, under rubriken: Vioces agains Torture: writers and lawyers on the Way Forward. Vi måste ta tillbaka språket, menade flera av panelisterna. Bush-administrationen har kunnat utöva tortyr delvis för att de konsekvent inte kallar saker för sina rätta namn, utan döljt den horribla verkligheten bakom mindre hemska ord.

Jane Mayer, författare och journalist som bland annat skrivit The Dark Side: The Inside Story of How the War on Terror Turned into a War on American Ideals, kallade det "the corruption of language" och Elisa Massimino från Human Rights First menade att Bush genom den språkliga korruptionen också förändrat hur människor ser och tänker kring det som faktiskt är tortyr. Folk får inte en chans att ordentligt tänka över vad det är som görs. Ännu svårare blir det genom att de tortyrmetoder som USA framförallt använder inte innebär blodspillan, utan som orsakar lidande på andra sätt.

Och det är inga små tjyvnyp som Bush och hans grabbar ägnat sig åt. Human Rights First har benat ut amerikansk tortyrpolicy, och det är inte rolig läsning.

Nyligen kom en rapport från the Senate Armed Services Committee, som utarbetats av den republikanska presidentkandidaten John McCain och ordföranden Carl Levin. En av delatagarna i panelen som jag lyssnade på, Scott Horton skrev så här i Harpers Magazine 13 december (där finns också en länk till en sammanfattning av rapporten - rapporten i sin helhet är inte offentlig):

The report concluded that Donald Rumsfeld and other high-level officials of the administration consciously adopted a policy for the torture and abuse of prisoners held in the war on terror.

Och det här är riktigt obehagligt. Enligt Scott så syntes under andra världskriget syntes affisher med budskapet "torture is a weapon of the enemy" i USA. Bush och hans administration har gjort det till ett verkyg som USA använder och kan välja att använda även i framtiden. Det finns i verktygslådan, som Maud Olofsson skulle säga.

Bush har satt ett prejudikat, som nu ligger där och kan bli praxis. Nu gäller det för USAs liberala krafter, som de som deltog i seminariet, att förändra detta. Time for change.

Läs även andra bloggares åsikter om mänskliga rättigheter, tortyr, USA, Bush

måne och emperium

2008-12-13T19:41:00.002+01:00

Det här är vad jag såg när jag satte mig upp i sängen hemma hos Lotta.

grön uggla

2008-12-09T15:02:00.002+01:00

Checka in min nya favoritsida, Green Owl.

"GREEN OWL is a NYC-based record label started by artists for artists with the idea that great music can be sustainable—both economically and environmentally. GREEN OWL is committed to respecting this planet through the use of green technology. GREEN OWL is a NYC-based record label started by artists for artists with the idea that great music can be sustainable—both economically and environmentally. GREEN OWL is committed to respecting this planet through the use of green technology."

Detta skivbolag levererar inte bara grymt bra och nyskapande musik - på bloggen levererar de vass och grymt roligt paketerad samhällskritik. Där finns många godbitar.

Häromveckan kom ju så (äntligen?) "Guns n' Roses" album Chinese Democracy. Det är i sig roligt på så många plan! Att skivan, som varit på gång i typ 12 år, fortfarande faktiskt heter Chinese democracy, för att namnet är så...eh, bra? Axl's uringade specialsydda skjortor som visar så mycket som möjligt av torson. Hans orangea afroflätor. Att han faktiskt bet någon snubbe i benet på Café Opera häromåret, även då i samma skjorta och frisyr.

Så här kommenterar Green Owl skivsläppet:

Perhaps sensing a rising political tide to actually face up to global warming (and the real rising tide in China), negotiators from the China finally seem to be taking seriously the global dilemma. First and foremost, they're demanding more leadership from the US. But what is really interesting is the impeccable timing of Axle Rose. To release this album in conjunction with these talks shows how truly deep this man is. Cheers!

Det man vill åt är ju folk som ser samband man själv missat. Som det mellan GnRs nya skiva och klimatmötet i Poznan. Det är vackert.

2010

2008-12-08T10:57:00.008+01:00

I går blev det äntligen klart. Det är inte mitt drömlag kanske, men det är bra. Nu finns ett tydligt regeringsalternativ till den borgerliga koalitionen. Det behövs verkligen.

Fyra år till med samma regering vore förfärligt. Ännu fler människor skulle stå utanför trygghetssystemen. Klimatförändringarna skulle fortsatt bemötas med snack om att alla andra ska göra något. Alla utom vi.

Diciplineringen av människor (inte bara medborgarna) skulle fortsätta, inom skolan, i arbetsmarknadspolitiken och, genom moderaternas förkastliga "svenskkontrakt".

En ny moderatledd regering efter valet 2010 skulle mycket väl kunna innebära en förskjutning i främlingsfientlig riktning. Sverigedemokraterna hamnar titt som tätt över fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna, och Fredrik Reinfeldt har gjort mycket tydligt att han kan tänka sig att göra sig beroende av Sverigedemokraterna om det krävs för att behålla regeringsmakten efter nästa val. Precis som den förra moderatledda regeringen gjorde sig beroende av högerpopulisterna Ny demokrati i början av nittiotalet.

Moderaterna har dock redan inlett arbetet för att göra Sverigedemokraterna överflödiga genom att locka över deras sympatisörer. Först lanserade sig moderaterna som "det nya arbetarpartiet", sedan "det nya miljöpartiet" och nu med svenskkontraktet som ny profilfråga, som "de nya Sverigemoderaterna".

"Hellre rödgrön mångfald än borgerlig enfald", skriver Maria Ferm på sin blogg och jag håller med. Ett rödgrönt samarbete som tydligt deklarerat att man aldrig kommer göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Och som inte heller kommer att ta över deras politik.

TV jag gillar

2008-12-04T20:05:00.005+01:00

Jag tittar i princip aldrig på TV. Någon gång i månaden på sin höjd. Däremot brukar jag läsa Svenskans TV-krönikor, med dem klarar man sig ganska långt på fikarasterna. TV-krönikörerna gör, liksom de som skriver om radio, ofta intressanta iakttagelser och analyser.

I dag skriver Magnus Eriksson ett skönt stycke om EM i handboll för damer som pågår nu. Jag struntar visserligen helhjärtat i handboll, men jag gillar det Eriksson skriver. Jag gillar det hårt:

"TV4 sänder, och jag gläds åt den nonchalanta inställningen som kanalen visar. /---/ I studion sitter Jessica Almenäs och förra landslagsspelaren Anna Rapp, som ger koncisa kommentarer. Det räcker. Vi slipper både töntiga tävlingar och Patrick Ekwalls flåshurtiga intervjuer från spelarbänken. Den här gången tycks TV4 koncentrera sig på spelet. Åtminstone i den första matchen fungerade också Robert Perlskog och Claes Hellgren bra som kommentatorer. Jag har annars tyckt att Perlskog ofta saknat skärpa i sina iakttagelser och att Hellgren inte vågat stå för skärpan i sina, utan låtit den dränkas i putslustigheter och interna skämt med Perlskog."

Man kan bara digga. Dessutom gillar jag ordet flåshurtig.

För övrigt gillar jag verkligen Kalle när han skriver texter som man inte behöver ta sats för att läsa, som den här i gårdagens GP.
Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, media

lite stämning

2008-12-04T16:06:00.003+01:00

Det behövdes inte mer än att jag gick och köpte 14 adventsljusstakar till kansliet för att de mörka eftermiddagarna skulle förvandlas från trötta till mysiga.

Lägg till det Mel Tormé and Judy Garland så är du hemma.

112 f.d. regeringschefer för Burma

2008-12-03T21:46:00.004+01:00

I dag offentliggjordes ett brev från 112 före detta presidenter och statsministrar adresserat till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. De vädjar om att generalsekreteraren personligen ska åka till Burma innan årets slut för att se till att militärjuntans politiska fångar släpps. De skriver också att Ban bör verka för att säkerhetsrådet tar upp frågan.

Det är bra och precis vad Svenska Burmakommittén drivit under de senaste månaderna.

Under november dömdes mer än 215 aktivister, hjälparbetare, munkar och journalister, vissa till så mycket om 68 år i fängelse. Antalet politiska fångar har fördubblats under det senaste året och uppgår nu till över 2 100.

Initiativet har tagits av Norges tidigare statsminister Kjell Magne Bondevik som fått sällskap av bl.a. Corazon Aquino, Tony Blair, Jimmy Carter, Mikhail Gorbachev, Václav Havel, Lionel Jospin och José Ramos-Horta. Två svenska före detta statsministrar har skrivit under brevet: Göran Persson och Ingvar Carlsson.

Brevet i sin helhet kan man läsa i en pdf som ligger här.

65 år i fängelse för fredliga demonstranter

2008-11-11T20:19:00.005+01:00

I dag föll domarna mot ett stort antal aktivister som deltog i de fredliga demonstrationerna i Burma förra hösten. 14 av aktivisterna dömdes till 65 års fängelse var.

Många av dessa har tidigare avtjänat mångåriga fängelsestraff tidigare för att de med fredliga medel arbetat för demokrati och mänskliga rättigheter.

Jag utvecklar lite mer i en intervju i Expressen i dag, läs gärna den.

Det är en helt förfärlig verklighet som möter dem i Burmas fängelser. Och trots att de varit där tidigare, trots erfarenheter av isoleringsceller och tortyr så väljer de att fortsätta kampen. Det är så stort.

Om livet som politisk fånge har Karen Connelly skrivit en fantastisk bok som heter The Lizard Cage. Det är en bok jag rekommenderar varmt, inte bara till er som är intresserade av Burma utan också till er som har ett allmänt intresse för demokrati och mänskliga rättigher.

För dig som vill stödja dem som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma - gå med i Svenska Burmakommittén.

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, demokrati, mänskliga rättigheter, mänsklighet

flaggviftandet

2008-11-10T22:39:00.006+01:00

Talet var bra. Talet var fantastiskt.

Kanske blir det en ny tid. Förändring blir det hur som helst. Något annat är otänkbart, när åtta år av Bush ger vika för minst fyra år med Obama. Han är smart. Han är eftertänksam. Och världen vinner på en eftertänksam person i Vita Huset.

Det är fantastiskt. Det kommer att bli tufft, men Obama är bra.

Visst blir man lite avundsjuk på entusiasmen, stjärnstatusen, de stora orden. Men egentligen inte. USA är ett land med stora motsättningar, där stora starka ord är befogade.

När jag såg Obamas tal på CNN på onsdagsmorgonen blev jag helt tagen. Av talet och av situationen. Andra gången såg jag det på you tube. Då var det filmat i en annan vinkel - rakt framifrån, på håll. Obama bakom talarstolen med massor med stjärnbanér bakom sig. Han stod framför dessa amerikanska flaggor och pratade om vad som gör amerikaner unika.

Framför mina ögon kom ett ögonblick en vision av en svensk politiker som gjorde det samma. Som stod framför en rad av svenska flaggor och prisade någon svenskhet. Obehagligt.

USA är inte Sverige och jag inser också att man måste vara "patriot" och hylla fäderneslandet som presidentkandidat. Och Obama står för en annan sorts patriotism än den vi fått leva med de senaste åren, en betydligt mindre osympatisk patriotism. Så min obehagskänsla är inte riktad mot Obama, den är riktad mot den amerikanska nationalismen. Som nog inte ändras över en natt.

Mina favoritbloggare har varit lika dåliga som jag på att blogga på sistone. Men Jimpan drar lite roliga paralleller mellan svensk och amerikansk politik.

initierat om Bushs korståg

2008-11-10T22:28:00.003+01:00

John Bird och John Fortunes initierade samtal om sub-prime-krisen har ju bivit en you tube-hit som valsar runt på nätet. Jag ramlade på en annan, lika initierad, diskussion av herrarna. Denna gång om George Bushs framgångsrika korståg för demokrati.

Tack och lov att han snart är borta.

svenskarna, turismen och MR-brotten

2008-10-29T08:45:00.016+01:00

Nu börjar turismens baksida äntligen att problematiseras lite mer. Tidigare i höstas kom ju Jennie Dielemans bok Välkommen till Paradiset, som jag skrev om här.

Nu har Swedwatch kommit med en rapport som heter En exkluderande resa - En granskning av turismens effekter i Thailand och Brasilien. Rapporten släpptes i dag, så jag har bara hunnit bläddra i den, men en artikel i dagens DN visar på ett angeläget innehåll.

Burmesiska migrantarbetare arbetar under slavliknande förhållanden för att bygga svenskhotellen i Thailand. De är dessutom ofta barn. De svenska resebolagen tar inget ansvar.

Det är inte acceptabelt. Det är dags att agera.

Ironiskt nog är denna hårda tillvaro ändå bättre än tillvaron i Burma. Det säger ju en hel del.

När jag var i Thailand i våras träffade jag en del burmesiska migrantarbetare som organiserat sig. Jag har skrivit om det här och här.
Bilden är tagen av Erik Olsson som har gett mig lov att använda den.
Läs även andra bloggares åsikter om Burma, mänskliga rättigheter, Thailand, turism

borgarnas fullträff

2008-10-22T20:49:00.008+02:00

Det är väl regeringar som ska hålla ihop? Det är fascinerande hur alliansen på bara några år helt har förändrat sättet som journalister och många andra politiskt intresserade ser på politiken.

Tidigare sågs det svenska politiska systemet som ett klassiskt exempel på en parlamentarisk demokrati med proportionerlig representation i beslutande församlingar. Enligt modellen bildar majoriteten regering och om inget parti får egen majoritet så bildas en koalitionsregering. Övriga partier är i opposition. Sverige har varit ett undantag här eftersom Socialdemokraterna tidigare vägrat släppa in andra partier i regeringen och styrt i minoritet, men i princip passar Sverige in på beskrivningen.

Motsatsen till proportionella system kallas majoritetsvalsystem. I länder som har majoritetsvalsystem dominerar två partier politiken helt (typ UK, även om liberalerna fått en roll att spela). Det är mycket långt i från den svenska verkligheten. Eller?

Den senaste tiden har många spaltmeter ägnats åt "splittringen" i oppositionen. Men det är väl som sagt regeringar som ska hålla i hop? Det är de som har makten, det är de som styr. Borgarnas retorik går ut på att få oss att tro att vi har ett majoritetsvalssystem. De låtsas att vi har två parter och tvingar fram en stark blockpolitik, som egentligen inte är en naturlig del av vårt system. Och nästan alla journalister köper okritiskt borgarnas verklighetsbeskrivning.

I vilka länder med proportionella system är oppositionen enad? Vad händer i länder med mittenregeringar - förväntas högerytter och vänsterytter samarbeta som ett enat alternativ då?

Statsvetaren i mig säger att detta är galet. Den politiska tjänstemannen irriteras, men ser poängen med ett tydligt regeringsalternativ. Kombinationen av de två menar att en tänkt regeringskoalition bör deklareras i förväg. Men bara med partier som vill bilda regering i hop. Och vilka som ingår i den koalitionen ska partierna bestämma själva, inte regeringen.

Tips: sossen Elofs topp-fem lista.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringsfrågan

såna är dom, ungdomarna

2008-10-20T18:25:00.008+02:00

"Vi tänkte att ungdomar i dag bara lyssnar på en typ av musik: rock. Därför ville vi under en vecka introducera en annan genre: storbandsjazz. "

Så svarar en av de rektorer som i Dagens Nyheter får svara på frågan hur de använder den så kallade kulturpengen, som skolor numera har möjlighet att söka.

Det är roligt, det är humor.

Jag vet inget om rektor Thomas. Han är kanske jättebra. Kanske skämtar han? Svaret är ju som gjort för att illustrera hur dålig koll äldre har på ungas vardag och hur fel satsningar kan bli om inte de unga är med och bestämmer.

Storbandsjazz. Och inte fan dominerar rocken bland kids i skolåldern.

Övrigt i bloggosfären:
Anders Wallner menar att Vänsterpartiet själva ställt sig utanför samarbetet genom att vid upprepade tydliga uttalanden om att partiet inte vill skapa en gemensam valplattform med (s) och (mp). Sammanställningen av citat övertygar. Den som är intresserad av Socialdemokraternas interna debatt kan gå till sajten Arvid Falk och läsa Mikael Damberg och andra tungviktares version av sossarnas interna process.

Läs även andra bloggares åsikter om unga, musik

skamligt, Sverige

2008-10-11T10:24:00.009+02:00

Bashir är rektor på en skola i Stockholm och lite av en idol för mig. Han är somalier och berättade för några år sedan för mig att somalier flyttar från Sverige till Storbritannien eftersom de får jobb där, vilket de inte får i Sverige.

Vad säger det om det svenska samhället? Alla möjliga bortförklaringar om utbildningsnivå eller språkkunskaper faller ju bort helt. Samma personer som inte får jobb i Stockholm får jobb i Sheffield.

Just detta handlade dagens Konflikt i P1 om. Programledaren Agneta Ramberg har åkt till min gamla hemstad Sheffield i norra England för att bland annat träffa Ali Hassan, en gammal fritidspolitiker från Malmö som aldrig fick jobb i Sverige.

Ali Hassan och de andra säger att Sverige är ett bra land på många sätt, men att de inte fick jobb där, vilket de fått i England. I England får den som är mest kvalificerad jobbet, oavsett etnicitet, menar han. Så är det inte i Sverige.

Mohammad, en artonårig kille som bodde i Sverige som barn, säger att problemen med kriminalitet och droger är större i Sheffield/England. Men, "möjligheterna är bättre här för såna som mig".

Levnadsstandarden är ofta sämre i England än i Sverige. Boendet är sämre och lönerna ofta så låga att de ekonomiskt har ungefär samma läge som de hade som arbetslösa i Sverige. Men det handlar inte om det. Man vill jobba och försörja sig själv.

Det är en läxa att lära för många svenska debattörer på högerkanten. Det handlar inte om att bidragen är för höga. Det handlar om att man inte får jobb, för att man är somalier. Det är skamligt för Sverige.

Frågan är hur vi löser det. Denna utmaning kan vi inte lämpa över på politikerna att lösa åt oss. För enligt de intervjuade är det inte lagstiftning eller andra formaliteter som brister. Det är attityderna i samhället. I Sverige ses vi som invandrare och annorlunda, säger Ali Hassan i programmet. Så upplever han det inte i England, där man överhuvudtaget inte pratar om invandrare utan om etniska minoriteter.

Attityderna, alltså. Hur förändrar vi dem?

Jag har tidigare berört samma problematik här.

Läs även andra bloggares åsikter om diskriminering.

(mp) + (s) = sant

2008-10-08T14:35:00.008+02:00

Det här blir bra. Riktigt bra.

Socialdemokraternas trygga och stabila politik i kombination med miljöpartiets dynamiska och framtidsinriktade dito.

Och så Mona. Hon är ju så bra.

Borgarna kommer att attackera förstås. De vet att en kombinationen (s) + (mp) är farligare för dem än (s) + (v) + (mp). Let them come.

Bilden är tagen av Johan Schiff på dagens presskonferens.

jag är läskig

2008-10-05T21:41:00.003+02:00

Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Det är... konstigt/intressant/irriterande... att läsa kommentarerna till min och Ashin Sopakas artikel i GP förra helgen.

Vad sägs till exempel om följande?

Min Sann
inlägg av: Lös Det 2008-10-02 19:44

Om man kunde begripa vad som får Frk Strandås så bövelens intresserad av Burma???????
Det känn lite läskigt på något sätt att hon gräver så djupt i något Sverige inte har ett dugg med att göra.

Ashin Sopaka och jag i GP

2008-09-27T09:55:00.011+02:00

I dag har jag och min vän Ashin Sopaka en artikel publicerad i Göteborgsposten. Ashin Sopaka är en burmesisk munk och demokratiaktivist som flydde från Burma för några år sedan.

Vi är trötta på att höra om vänner som torterats och tycker att FN måste byta spår nu. De politiska fångarna måste släppas.

Läs den på GP:s hemsida.

Saffron Revolution Day

2008-09-26T08:29:00.005+02:00

I dag är det ett år sedan de första munkarna dödades under de fredliga protesterna i Burma, som kom att kallas saffransrevolutionen, efter färgen på munkarnas dräkter. De burmesiska munkarna har därför utnämnt den 26 september till "Saffron Revolution Day".

Situationen i Burma har bara blivit värre sedan dess. Antalet politiska fångar har fördubblats och uppgår nu till ca 2100. Många människor har tvingats på flykt.

Under tiden har FN:s särskilda sändebud för Burma, Ibrahim Gambari lett världssamfundets ansträngningar för att få tillstånd en dialog mellan juntan och demokratirörelsen. Kritiken mot honom är massiv, dels för sättet på vilket han skött processen, dels för att han inte åstadkommit några som helst resultat. Situationen har som sagt bara förvärrats.

Svenska Burmakommittén försöker uppmärksamma detta. Vi vill föra fram demokratirörelsens krav på att FN måste leverera resultat. Som det är nu leker juntan med Gambari.

När FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon åker till Burma i december, så måste han leverera resultat. Riktiga resultat, inga skenmanövrar. Ett första steg är att alla politiska fångar släpps. Så länge människor sitter inspärrade för sina åsikters skull kan inga manövrar vara trovärdiga.

Det är vinna eller försvinna. Lyckas inte Ban Ki-moon så är FN och världsamfundet misslyckade.

Detta budskap försökte jag föra fram i Nyhetsmorgon i TV 4 idag. Klippet kan du se här.

I eftermiddag anordnar Svenska Burmakommittén tillsammans med andra organisationer en demonstration på Sergels torg i Stockholm. Den går av stapeln 17-19. Kom dit!

Ekot gjorde ett bra inslag i dag också.

Uppdatering: Ytterligare en intervju med mig finns på Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, mänskliga rättigheter, FN

lattjo i plenisalen

2008-09-22T13:26:00.009+02:00

Är nyss tillbaka vid datorn efter att ha suttit i kammaren och lyssnat på budgetdebatten ett tag. Det var rätt underhållande att höra på Anders Borg. Han var så ettrig. Framförallt verkar han känna sig hotad av Miljöpartiet, som han kritiserade både frenetiskt och luddigt.

Anders var allvarlig, mycket allvarlig. Rent av lite arg. Så avsikten var inte att riva ner skrattsalvor när han sade:

"Det är rättviseaktivism som Jan Björklund ägnar sig åt på utbildningsdepartementet!"

Kammaren exploderade av skratt (om nu något kan explodera i kammaren). Vi tjänstemän nere i högra hörnet duckade ner bakom stolsryggarna för att försöka dölja gapskrattet som bubblade upp och återfå fattningen.

Rättviseaktivism... yeah right.

Läs även andra bloggares åsikter om borgerlighet, skola, budgetdebatt, regeringen

minns du?

2008-09-22T10:30:00.001+02:00

Klicka på bilden.

IG i opinionsbildning

2008-09-20T11:17:00.008+02:00

Det är remarkabelt. Med några enstaka undantag är varenda svensk dagstidning borgerlig. Alla de stora utom Aftonbladet: DN, SvD, Sydsvenskan, GP, Expressen osv. Så gott som varenda landsortstidning. Ändå misslyckas högern.

Trots det enorma utrymme för borgerlig opinionsbildning som dessa tidningars ledarsidor utgör så lyckas de inte övertyga folket om att deras politik är riktig.

Så pinsamt det måste vara för alla dessa ledarskribenter med ett så uppenbart underkännande av deras opinionsbildningsförmåga. Ett tydligare IG kan väl inte ens Björklund drömma om? Eller tröstar de sig med att inte ens den bästa försäljare kan sälja en tillräckligt dålig produkt?

Det är ett fenomen som förvånar mina vänner från andra länder: Sverige är mer konsekvent vänster än de flesta andra länder. Ändå/Trots det har vi bara högerpress.

Alliansfritt Sverige dissar som alltid regeringen, Kamferdroppar ifrågasätter avvisningar, Rut lever lite grått och Intensifier fortsätter den digitala krigsföringen mot FRA-lagen.
Läs även andra bloggares åsikter om borgerlighet, politik, media

tillgänglighet

2008-09-17T22:33:00.007+02:00

I helgen var jag i Paris på möte. Dagen innan mötet började möttes jag och en kompis upp för att kolla konst och hinna umgås lite. Han har en funktionsnedsättning som gör att han inte går obehindrat. När jag var på väg för att möta upp honom började jag bli uppmärksam på miljön som jag tar mig runt i. På hur det ser ut under mina ben i det parisiska tunnelbanesystemet. Det är trappor, trappor, trappor. Det finns inga hissar och knappt några rulltrappor.

På hotellet leder en smal trappa ner till frukostmatsalen och det finns ingen hiss. Enkelrummen har trånga toaletter med duschkabiner man måste klättra upp i. Helt plötsligt ser jag allt detta. Jag tror inte att jag har sett det så här förut.

Medan vi färdas genom underjorden berättar min kompis om hur han var med och såg till så att funktionshinder började räknas som diskrimineringsgrund i den amerikanska lagstiftningen. Hur han och hans organisation stämde kommunen för att kommunhuset var otillgängligt. Men sedan kom de inte in i domstolen. Så de stämde domstolen. Och vann!

Visst är det bättre i Sverige. Men antagligen inte så bra som jag tror. Från och med nu ska jag bli mer uppmärksam. Tänka lite mer och lite bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om tillgänglighet, diskriminering

vi ska vara kvar, så klart

2008-09-10T20:00:00.008+02:00

Miljöpartiet har just nu en medlemsomröstning där ställning ska tas till om partiet ska fortsätta driva att Sverige ska gå ur EU eller inte. Äntligen!

Jag tycker att Sverige ska vara kvar i EU. Det är mycket som är problematiskt med unionen, inte minst den ogenomträngliga byråkratin och de rika lobbyisternas makt. Det kan låta som populistisk skrämselpropaganda, men verkligheten är i det här fallet läskig. Men sånt kan förändras vill jag tro.

En av anledningarna till att jag tror på EU-samarbete är att det utmanar nationalstatsvurmandet. Jag gillar inte det maniska hävdandet av påhittade gränser. Bort. Överstatlighet är fräscht. Det är per definition icke-nationalistiskt.

I debatter "för och emot EU" så hävdar nästan alltid båda sidor att Sverige är bättre än andra länder. De som vill lämna EU säger att Sverige tvingas anpassa sin politik till det sämre inom unionen. De som vill vara kvar i EU säger att Sverige behövs inom EU som ett föredöme för andra länder och påverka dem att bli mer som oss.

Me no like. Visst är Sverige och svensk politik bra i många sammanhang. Men det är dags att fatta att andra länder kan ha bättre politik än oss. Att vi ska vara med i unionen för att andra länder ska påverka oss i positiv riktning.

Andra som har skrivit om detta är Jimmy Sand, Anders Wallner och Karl Palmås.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, Miljöpartiet

länge leve Parken

2008-09-07T15:13:00.007+02:00

Den observante och musikintresserade har kanske noterat att Parkens skiva Länge leve Parken har toppat min musiklista till höger de senaste veckorna. Mina vänner - den blir bara bättre!

I går var det äntligen dags för releasefest. Trevligt och bra, samtidigt som nya singeln Jag har varit vilsen Lisa, snurrar på P3.

Mitt bästa råd till er är att köpa skivan. Mitt näst bästa är att ta er över till Parkens sida på Myspace där hela skivan ligger ute. Go njut!

statusrapport

2008-09-03T21:49:00.005+02:00

Karin:

- tror att squash kan vara det nya sanshou.
- håller med Obama om snaskandet.
- har så många möjligheter.
- gillar att Björklund äntligen blivit avklädd.
- trivs i största allmänhet.

ljudkaos i Studio Ett

2008-08-27T19:34:00.007+02:00

Daw Aung San Suu Kyi hungerstrejkar. Antagligen på grund av FN:s kassa hantering av den politiska situationen. Det finns mycket viktigt att säga om detta. Inte så dumt att göra det på P1, tänkte jag när Studio Ett ringde.

Eftersom jag var förkyld så ville jag inte åka till radiohuset. I stället kom de hem till mig med en sändarbuss. Det har gått bra förut, men i dag var det katastrof.

Jag är noga med vad det är jag för fram så fokus är viktigt. Jag vet inte vad som hände, men i mina hörlurar tjöt det, ekade och knastrade. Jag försökte vara koncentrerad och leverera, det är ju dyrbara minuter, men hur gör man det när det skriker i hörlurarna? Galet.

Det hörs tydligt att jag är stressad och störd i inslaget. Men jag tycker att jag har något viktigt att säga, så jag kan inte låta fåfängan ta över, utan lägger ut en länk här ändå.

Kanske lärde jag mig något :)

....
Uppdatering: Uppgifterna om hungerstrejken är obekräftade. Däremot vet man att Aung San Suu Kyi inte träffade Gambari i förra veckan, och det verkar rätt säkert att det var hon själv som valde att inte göra det. Som jag säger i inslaget så vet vi inte vad som ligger bakom, eftersom Aung San Suu Kyi sitter isolerad och inte kan kommunicera med omvärlden. De flesta bedömare tror dock att det har med FN:s misslyckade hantering av sitationen att göra.

I bloggosfären finns som vanligt mycket att hämta. Missa inte Fredrik Quistberghs reportageserie från det cyklondrabbade Burma. Dessutom hävdar Jimmy att demokrati inte kan påtvingas utifrån, Evelina funderar över ansvarskurage och Catti utser Sveriges bästa författare.

Hillary, Hillary

2008-08-27T13:37:00.005+02:00

I går kväll amerikansk tid höll Hillary Rodham Clinton tal på det demokratiska konventet. Och vilket tal!

Hon är så enormt stark, denna kvinna. Levererar ett fantastiskt tal som inte kan lämna någon oberörd, med en så självklar värdighet. Inte ett spår av bitterhet. Trots att den långa och hårda nomineringskampanjen slutade med en knapp förlust mot Obama, står hon där och ger ett reservationslöst och till synes uppriktigt stöd till sin motkandidat. Det måste ha varit otroligt mäktigt att vara på plats i Denver.

Oavsett var man står politiskt så kan man hämta inspiration från Hillarys styrka. Jag blev imponerad av hennes målmedvetenhet när jag läste Carl Bernstiens Hillary Clinton- en kvinna med makt. Och efter den här uppvisningen så råder inga tvivel. Trots all skit så kämpar hon stolt på för det hon tror på. Det är cool.

Om man inte har tid att se hela det knappt halvtimmeslånga talet (vilket jag rekommenderar) så finns det snuttar på CNNs hemsida.

välkommen till paradiset

2008-08-26T20:54:00.016+02:00

Min förkylning har i alla fall haft det positiva med sig att jag kunnat ägna dagen åt att läsa Jennie Dielemans och Shahab Salehis nya bok "Välkommen till paradiset" som kom ut i går.

Jag har längtat efter en bok som problematiserar turismen. Det har saknats ett mer samlat grepp. För alla vi som reser har ju brottats med baksidan. Med den brutala ojämlikheten som man konfonteras med. Som man inte kan gömma sig för. Eller?

Ett samhälle bör rimligen formas efter vad människorna som bor i det vill och behöver. Men en av Dielemans poänger är att turismen innebär att samhällen stöps om efter vad vi, de rika besökarna, vill ha utan en tanke på människorna som bor där.

Mest problematisk är naturligtvis turismen som går från rika till fattiga länder. Svenskar som åker till London har inte makt att förändra resmålet, men svenskar som åker till Thailand, Dominikanska Republiken och Mexiko har det. Vi har pengar och pengar saknas. Resultatet blir nedslående.

Det finns många aspekter att ta upp, och Dielemans berör några av dem. Hon beskriver de slavliknande förhållanden som burmesiska flyktingar arbetar under när de bygger upp svenskhotellen efter tsunamin. Jag har berört de burmesiska migrantarbetarnas situation i Thailand tidigare här och här och här. Det är helt sjukt att de nästan en halv miljon svenskar som åker till Thailand årligen inte ser, inte fattar. Men man vill inte se, man vill inte veta. Man vill smutta på sin Singha, klaga över frukosten och blicka ut över havet.

Hon beskriver också mänskliga zoo i Thailand och Vietnam. Shahab Salehis bild på de sandalprydda turisterna som sticker sina kameror i ansiktet på några små burmesiska palongflickor är drabbande. Det är så sjukt. Vad tänker turisterna om flickorna? Och vad tänker flickorna om turisterna? Om västerlänningar?

För drygt tio år sedan trekkade jag i norra Thailand. Det hörde till. Vi gick i tre dagar, njöt av storslagen natur och åkte flotte. På nätterna övernattade vi hos olika folk. Jag kommer inte i håg hur jag förhöll mig till människorna. Jag hoppas att det var med respekt, men det smakade ändå lite illa. Vi begav oss iväg så oreflekterat.

Två år senare bodde jag i Tanzania och åkte på safari genom Serengeti. Vi kollade på hyenor, geparder och elefanter. Det var en fantastisk naturupplevelse. Tredje dagen stannar minibussen utanför en masajby. Vad fan? Människosafari? Jag satte mig på en kulle en bit i från bilen och väntade medan de andra gick in. Småpratade med en kille i från fejkbyn. När de andra kom tillbaka berättade det att masajerna dansat traditionella högtidsdanser för dem. Men det var ju ingen högtid. Det var rika mzungus på besök.

Det finns så mycket mer att säga. Om sexturismen, om konsumtionsmönster. Men till syvende och sist handlar allt om global rättvisa. Om ojämlikhet. Om vi var jämlika skulle de flesta av dessa problem (undantaget miljö- och klimatproblematik naturligtvis) inte finnas. Nu har vissa makt och frihet. Det har inte andra. Och det hänger ihop.

Bilderna är tagna av Shahab Salehi och kommer ut boken. Jag har laddat ner dem från bokförlaget Atlas hemsida.
Läs även andra bloggares åsikter om turism, mänskliga rättigheter, litteratur, insikt, maktordning, medvetande, moral, världsordning.

högt och lågt på Dans Dakar

2008-08-24T17:44:00.006+02:00

Dans Dakar bjöd i går på såväl högt som lågt.

Dagens första överraskning var Nordpolen. Det var den sämsta skit jag någonsin hört live. Publiken stelnade till och tittade misstroget på varandra. Vi blev helt ställda. Sången var så falsk att det gjorde ont i hjärtat och allt var bara så otajt och dåligt att årets mysterium är hur de blev bokade till festivalen. Be warned.

Boeoes Kaelstigen var dagens andra överraskning - sjukt bra. Tempo, laser och en bas som fick hjärtat att brumma.

Åsså var Parkens spelning förstås finfin. Men det var ju väntat.

tack

2008-08-21T18:12:00.003+02:00

Jag skrev tidigare om en kompis till mig i Rangoon vars mobiltelefon var avlyssnad. Det var inte så bra eftersom hon är demokratiaktivist och inte behöver arresteras och misshandlas mer. Men eftersom ett nytt abonnemang kostar 7000 spänn (två årslöner) så har hon inte haft råd med ett nytt.

Efter att jag skrivit om att jag tänkte skicka henne pengar hörde Mattias, en för mig okänd heja världen-läsare, av sig och ville bidra. Fler anslöt sig och vips så hade jag fått ihop halva summan. Resten lade jag ut själv och efter lite fix och trix kom dollarsarna fram till Burma och i rätt händer. Så nu kan min vän skaffa ett nytt abonnemang som vi får hoppas att det dröjer innan de upptäcker. Hon tecknar det naturligtvis inte i eget namn.

Tack alla ni som bidrog! Jag önskar jag kunde publicera en bild, eller berätta lite mer om vem det är ni hjälpt, men det vore oklokt. Jag får nöja mig med att mysa över att det finns folk som ni som litar på mig och vilt främmande burmesiskor.

Flickan på bilden träffade jag på en teashop i Rangoon. Hon har inget med saken att göra, men bilden är fin så jag delar med mig.

vems frihet?

2008-08-20T09:12:00.005+02:00

Individens frihet. Vem är emot egentligen?

Jag är för. Men frihetens gräns måste gå där den enes frihet inkräktar på den andres. För vi är väl likar?

Hur kan man ha individens frihet som kärnan i sin övertygelse och i samma andetag förespråka ökad bilism och ökade flygtransporter?

Då handlar det ju inte om värdet av individens frihet som grundläggande princip. Då handlar det om den egna friheten, om så på bekostnad av andras. Inte heller längre om jämlikhet.

in i finkan

2008-08-20T09:08:00.001+02:00

världen i mitt vardagsrum

2008-08-09T21:29:00.009+02:00

Jag gjorde det. Jag slog till.

Jag har alltid velat ha en. Jag kommer i håg när min storebror fick en gammal upplaga av vår gammelfaster när vi var små. Faster Lilian från Florida. Den var fantastisk. Jag och min bror älskade att ligga på golvet, bläddrandes.

Nu äger jag en kartböckernas Rolls Royce. Fast jag fick en "concise" för tusen spänn i stället för den mäktiga "comprehensive" för två tusen, som man egentligen vill ha.

Men allt finns med ändå, även om det är lite mindre yta. Ankarsrum finns med på Sverigekartan. Myawaddy och Labutta på Burmakartan. Och Fehet Lake i Nunavut, Kanada. Nu är teven överflödig.

Jag kan också shoppa.

8.8.88 - 08.08.08

2008-08-08T10:05:00.006+02:00

I dag skriver jag tillsammans med Khin Ohmar en artikel på Aftonbladets hemsida. Läs den där, eller nedan.

Khin Ohmar är årets Anna Lindh-pristagare, generalsekreterare för burmesiska Network for Democracy and Development, och var studentledare under demonstrationerna 1988.

20 år sedan massakern – glöm inte Burma

Den 8 augusti 1988 inledde den burmesiska regimen en massaker mot fredliga demonstranter som ledde till att minst tre tusen människor mördades på Rangoons gator. Tjugoårsdagen av denna viktiga händelse i Burmas historia uppmärksammas idag världen över. Detta samma dag som Kina har valt att förlägga OS-invigningen till.

Kinas värdskap för de olympiska spelen har lett uppmärksamhet och ökat tryck för en förändring av den kinesiska regimens attityd till mänskliga rättigheter. En sådan förändring skulle betyda mycket. Inte bara för kineserna, utan också för medborgare i länder som Burma som styrs av en militärregim med stöd från Beijing.

Den kinesiska regimen har goda relationer till Burmas generaler och är tillsammans med Ryssland det största hindret för ett effektivt internationellt engagemang för Burma. När frågan om en resolution om Burma tagits upp i FN:s säkerhetsråd har Kina och Ryssland lagt in sina veton i enlighet med den förlegade principen att inte lägga sig i andra länders ”interna angelägenheter”. Resultatet är att de lagt en varm och kamratlig arm runt despoten Than Shwes axlar.

Den 8 augusti 1988 protesterade miljoner människor på gatorna i Rangoon. Fredliga demonstrationer drog runt i staden men möttes av beväpnad militär. De som var med berättar om hur de sjöng för militärerna: ”Vi älskar er. Ni är våra bröder. Allt vi vill ha är frihet. Ni är folkets armé. Kom till vår sida.” Men klockan 11.45 öppnade de eld rakt in i folkmassorna och tusentals människor sköts ihjäl i en massaker som varade i fyra dagar.

Vi såg det igen förra hösten. Uppåt hundra tusen munkar och civila demonstrerade mot militärens förtryck men möttes av batonger. Militärens våld mot de fredliga munkarna blev ett trauma för hela befolkningen som inte hade hunnit läka när cyklonen Nargis drog in över Burma. Två och en halv miljon människor drabbades och 138 000 människor dog på grund av cyklonen. Enligt uppgifter har en miljon människor fortfarande inte fått någon hjälp, trots att tre månader har gått. Hjälp finns att få, men generalerna vägrar släppa fram den.

Mitt i all denna OS-hysteri är det viktigt att vi inte glömmer bort Burma. Omvärlden måste samla sig och arbeta på alla fronter för att stödja en demokratisk utveckling i landet. Det finns mycket som kan göras av Sveriges regering och EU:

Öka trycket på och dialogen med Kina, Indien och Asean-länderna. De måste övertalas att sluta stödja juntan ekonomiskt och politiskt.
Arbeta för att FN:s säkerhetsråd antar en bindande resolution om Burma och ett vapenembargo mot landet.
Inför ekonomiska sanktioner mot olje- och gasindustrin inom EU. Europeiska företag som det franska oljebolaget Total har stora investeringar i Burma, vilket ger generalerna stora inkomster.
Öka stödet till demokratirörelsen inne i och utanför Burma. Den demokratiska oppositionen behöver stöd för att kunna mobilisera för förändring.

Den 8/8/88 är det viktigaste datumet i demokratirörelsens historia. Det är en symbol för kampen för ett fritt och demokratiska Burma. Nu har tjugo år gått och situationen i landet är värre än någonsin. Människorna i landet kämpar på, men de behöver vårt stöd.

Glöm inte Burma.

------
Uppdatering: Charlotte på Kamferdroppar har gjort en fin bild på temat Glöm inte Burma.

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, mänskliga rättigheter, OS, Kina,

heja Bush!

2008-08-07T18:59:00.008+02:00

I morgon är datumet 08.08.08 och det är då tjugo år sedan den viktigaste dagen i den burmesiska demokratikampens historia 8.8.88. (Vad som hände då har jag skrivit om här).

När alla andra begraver näsan i papper eller vad de gör så åker George Bush till Thailand och håller ett tal där han kritiserar militärjuntan i Burma i och äter lunch med demokratiaktivister från 88-generationen, som tvingades fly Burma på grund av sitt deltagande i de studentledda demonstrationerna (några jag känner - lite coolt!).

USA:s första dam, Laura Bush, åkte samtidigt till Mae La, ett flyktingläger på gränsen mot Burma och besökte Dr. Cynthias klinik dit burmeser som bor nära gränsen tar sina skadade och sjuka (jag har skrivit om en liten del av verksamheten här).

Paret Bush väljer att göra detta dagen innan tjugoårsdagen av 8.8.88. Det är den skarpaste och tydligaste markering som något land gjort mot juntan på mycket länge. Jag behöver väl inte tala om att jag annars inte är någon Bush-fan. Snarare tvärtom. Men det här är uppfriskande.

Bilderna tog jag i Mae La-lägret i februari i år, det läger som Laura Bush besökte i dag.

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, Bush, mänskliga rättigheter, 8.8.88.

uppmaning från soffan: dags för politik igen

2008-08-01T16:56:00.013+02:00

I morse var jag med i SVT:s Gomorron Sverige igen. Detta med anledning av att det nu är tre månader sedan cyklonen Nargis svepte in över Burma. Mitt budskap är att det är dags för politik igen.
När cyklonen svept in över Burma tystnade FN:s kritik mot den politiska situationen i landet. I förhoppningen om att kunna övertala despoten Than Shwe att släppa in katastrofbistånd besökte FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon Burma. Han nämnde då ingenting om att en politisk förändringsprocess mot demokrati måste komma till stånd. Under dagarna han var i Rangoon förlängde juntan Daw Aung San Suu Kyis husarrest, men inte ett ljud om detta kom från generalsekreteraren.

Jag förstår det. Tillträde är viktigast av allt i humanitära katastrofer och avpolitisering är ofta en förutsättning för det. Ban fick ett löfte av Than Shwe om att alla hjälparbetare skulle släppas in i landet. Men av det blev en tummetott. Det är fortfarande många som inte nåtts av någon hjälp. Det förekommer uppgifter om att det rör sig om så mycket som en miljon av de två och en halv miljoner drabbade.

Juntan har utnyttjat katastrofen i politiskt syfte. Det är politiska hinder som ligger i vägen för att få ut hjälp till människorna. Det är politiken som måste förändras.

Därför är det dags att FN och det internationella samfundet intensifierar trycket för politisk förändring. Det är dags för Ban Ki-Mon att återvända till Burma, denna gång med krav på Daw Suu Kyis, och alla andra politiska fångars frisläppande, och med krav på att en riktig tre-partsdialog kommer igång.

Det är dags att EU och USA sätter rejält tryck på ASEAN-länderna, som nu fört in mänskliga rättigheter i sina stadgar. Det är sällan man hejar på Bush, men detta har han fattat. (Läs också min kompis Aung Zaws ledare på temat Bush och Burma)

Det är dags att FNs säkerhetsråd antar en bindande resolution om Burma och inför ett vapenembargo mot landet. Det är dags att EU antar sanktioner mot olje- och gasindustrin där europeiska bolag pumpar in pengar i generalernas fickor. Och det är dags att demokratirörelsen får det stöd som de förtjänar.

Punkt.

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, Ban Ki-moon, demokrati, mänskliga rättigheter

Burma, svensk media och jämställdheten

2008-07-22T19:23:00.023+02:00

I dag var jag med i radioprogrammet Horner i P1, som du kan lyssna på här på SR:s hemsida. Jag är rätt nöjd med min insats. Nils Horners rapportering från Burma har varit i världsklass och i programmet får man höra en del inslag från hans vistelse i Burma strax efter cyklonen. Det är ett bra program och jag rekommenderar varmt en lyssning. På bilden syns jag med "the moustache brothers" som ett av reportagen i radioprogrammet handlar om.

Så här beskrivs programmet på hemsidan:

"I dagens Horner i P1 hör du de bästa reportagen igen, och Nils samtalar med bl.a. journalisterna och Burmakännarna Jesper Bengtsson och Bertil Lintner om landets framtidsutsikter."

Intressant att notera att de två manliga deltagarna nämns vid namn, medan varken jag eller journalisten Lena Bejerot nämns, trots att vi är lika viktiga delar av programmet och att det var klart att jag skulle vara med redan i fredags.

Det är inte första gången jag reflekterar över jämställdhet när jag medverkar i mediasammanhang. Det har hänt mer än en gång att jag blivit bemött som ett unikum när jag kommit till en TV-studio, att medarbetarna på redaktionen är lite upphetsade över att ha en kvinna som "expert" i utrikespolitiska sammanhang. Det handlar också om vem som tar ordet, hur man tar ordet, och för att säga vad.

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, jämställdhet, media

stafettpinne

2008-07-22T11:03:00.009+02:00

Jag har fått en bloggstafettpinne av Catti. Har inte hakat på sådana här grejer förut. Tänker att det väl inte kan vara så intressant. Men kanske. So here we go:

Regler:
* Posta reglerna först.
* Svara på alla frågor.
* Skicka vidare utmaningen till sex andra bloggare.
* När du postat dina svar, berätta för den som utmanade dig.

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag:

Jogga.
Prata om Burma med Sveriges Radios Asienkorrespondent Nils Horner som har ett eget program i P1 denna vecka.
Låta bli att klia på mina 45 myggbett.
Ögna igenom PONJA-rapporten som kom igår. En uppskattning av hjälpbehovet efter cyklonen Nargis som gjorts gemensamt av Burmas junta, ASEAN och FN.
Ta det lugnt.

Vad gjorde du för tio år sedan?
Pluggade statskunskap i Uppsala. Drack öl på nationerna och hade manga t-shirt. Höll på med Burmagruppen i Uppsala och tränade ju jutsu. Fick Sidas MFS-stipendium för att åka till Tanzania och göra en fältstudie till min c-uppsats.

Ställen du bott på?
Till exempel: Södertälje, Genève, Sheffield, Aspudden, Musoma, Fristad.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
(Det heter väl ändå miljardär på svenska?)

Skänka pengar till den burmesiska demokratirörelsen – till radioapparater, satellittelefoner, datorer, kameror, mediciner, mat, mutor, med mera.
Skänka pengar till Svenska Burmakommittén så att vi inte behövde förlita oss enbart på ideellt arbete.
Starta en fond där folk som vill förverkliga sina idéer kan söka pengar. Kreativitet och solidaritet skulle kanske vara ledord.
Bli riskkapitalist och satsa lite pengar på cool miljöteknik.
Ta lite längre semestrar.

Vet inte riktigt vilka som gillar sånahär grejer, men jag skickar vidare utmaningen till: Zaida, Anders, Evelina, Jimmy, Harald och Christopher. Och så svarar de om de vill.

jag tar med mig fragmenten

2008-07-16T15:53:00.006+02:00

Det tänks lite grand här i Aspudden, men det är spridda tankar.

Funderar lite över trygghet och tänker att den som har den i sig själv snarare än i sin omgivning, kanske är både friast och tryggast. Men också ensammast?

Funderar lite över det klassiska politiska dilemmat om hur man kan kombinera solidaritet och dynamik på ett vettigt sätt. Över relationen mellan trygghet och kreativitet. Vem som är svag och vem som är stark.

Funderar lite över varför diskrimineringen på arbetsmarknaden i Sverige är så stark jämfört med andra länder. Så stark att somalier och andra flyttar till Storbritanien för att få arbeta. Och varför har Sverige än så länge inte något högerpopulistiskt främlingsfientligt parti i riksdagen, när många andra länder har det. Inte minst våra nordiska grannländer - Fremskrittspartiet är till och med det största partiet i Norge.

Men jag kommer ingen vart, det blir bara små trådar. Jag tar dem med mig ut i skärgården och spenderar några dagar i spartansk lyx.

Ta hand om er så länge.

Läs även andra bloggares åsikter om solidaritet, dynamik, trygghet, kreativitet, diskriminering

post politikerfestivalen

2008-07-12T13:55:00.016+02:00

I år var det 40 år sedan Olof Palme klev upp på det där lastbilsflaket och höll talet som startade traditionen. Och många ord har ekat över Almedalsparken mellan 68 och 08.

Politikerveckan förändras, bara under de fyra år jag har varit där har det hänt mycket. Seminarierna är som alltid många, ofta bra och välbesökta. Men allt det där andra har växt i omfattning. En bredare skara lockas till Visby och det blir fler lättsamma arrangemang. Inte mig emot, även om jag kanske inte tycker att SACO studentråds "hångelmingel" låter som någon politisk höjdare (men vad vet jag som inte var där?). Desto intressantare var deras seminarium om kvalitet i högskolan.

En av alla PR-byråer ordnade Politisk Allsång på Wisby hotell varje kväll. Det var ungefär samma koncept som Debaser kör varje sommar (om ni är obekanta med fenomenet allsång). Där är det ett band som spelar indie-klassiker och så skrålar publiken med mellan ölklunkarna, sånghäfte i hand. På Wisby Hotell var det istället en kille med akustisk gitarr och dåligt PA som spelade gamla politiska kampsånger, så väl blå som röda. Taubes Änglamark fick representera de gröna. Maria Leissner, demokratiambassadör på UD och före detta partiledare för Folkpartiet skrålade högst kvällen jag var där.

Det har som sagt hänt en del mellan 68 och 08. Det är en ny tid och en ny generation. Men stänk av 68 finns kvar. När den lätt ironiska allsången avslutats i torsdags reste sig ett gäng från Socialdemokratiska Studentförbundet och sjöng Internationalen (tror jag det var). De reste sig och höll varandra i händerna, upp över huvudet och sjöng med utantill. Jag blev helt paff. Det var som att vara i en annan värld, en svunnen tid, 1968. Även om det var lite fint.

Det finns en del som inte är så fräscht med politikerfestivalen. Allt detta minglande och nätverkande som snarast verkar handla om att stärka det egna varumärket än att stärka sin sak. Att se Sverigedemokraternas partiledare på Donners Brunn, omgiven av leende ledarskribenter från Svenska Dagbladet. Desto fräschare att Mona Sahlin och Maria Wetterstrand tydligt deklarerade att en rödgrön regering aldrig kommer att göra sig beroende av Sverigedemokraterna om de kommer in i riksdagen.

Miljöpartiet presenterade också en rad fräscha och framtidsinriktade förslag för att stärka flerspråkigheten i Sverige. Anti-rasistiskt, kunskapsinriktat och smart. Så 2008.

I bloggosfären: Magnus Linton anser att Maria Wetterstrand är den enda politikern och Anders Wallner reflekterar över politikerfestivalen.
Läs även andra bloggares åsikter om Almedalsveckan, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, 68.

Lust

2008-07-09T09:23:00.007+02:00

Se framför dig en typisk platsannons. Vilka kvalifikationsvillkor är det som arbetsgivaren skriver att de söker? Har du någonstans sett en annons där man efterfrågar en ordningsam person med faktakunskaper? Antagligen inte. Det är i stor utsträckning vissa personliga egenskaper som efterfrågas. Man vill ha personer med rätt attityd.

Jag skrivit om det här tidigare. Och att lust och attityd är viktigt för näringslivets och Sveriges framtid verkar Västsvenska Industri och handelskammaren ha fattat. I går var jag på ett seminarium som de anordnade och som hade getts titeln Har Sveriges skolor ett attitydproblem?

De gör varje år en undersökning av ungdomars attityder till skola och arbetsliv. Det har visat sig att känslan av plikt är fast förankrad bland eleverna. De unga vet att det är viktigt att lära sig matematik, de vet att det är viktigt att jobba. Men de tycker inte att det är roligt med matematik och de tror inte att det ska bli roligt att jobba. Och här sätter Handelskammaren fingret på vad jag tycker är en riktig utmaning för, inte bara vårt utbildningsväsende, utan samhället i stort. Känslan av plikt, men inte av lust.

I skolans värld så handlar det om att se varje elev, att bemöta varje elev med respekt och att tro på eleven och förmedla känslan av att just du kan. Jag tror helt ärligt att det är nyckeln till framgång.

Glad i hågen på seminariet alltså. Panelen bestod av Metta Fjelkner och Eva-Lis Sirén från lärarorganisationerna, Marie Granlund från sossarna och den folkpartistiska statssekreteraren Bertil Ottosson. Som Tobias Jobring från Sveriges elevråd Svea påpekade så var det ingen elevrepresentant med i diskussionen som handlade om elevers motivation och lust att lära. Anmärkningsvärt, men tyvärr föga förvånande. Vi vuxna pratar om vad som är bra för dem, de små liven.

Eva-Lis påpekade med adress till Bertil att ordet lust inte nämns en enda gång i gymnasieutredningens betänkande. Bertil menade att det var viktigt att inse att allting inte alltid är så roligt.

När det blev frågestund bjöd jag på fler räkneexempel. Innan valet gick jag igenom samtliga partimotioner, rapporter och pressmedelanden som Folkpartiet gått ut med under det senaste året och räknade ord. Kreativitet och pedagogisk mångfald var begrepp som överhuvudtaget inte förekom. Noll gånger kreativitet i Folkpartiets skola. Ordet ordning kryllade naturligtvis över dokumenten, men också ord som polis och brott var vanliga. Det säger en del om synen på elever och synen på lärande. I de utbildningspolitiska texterna förkommer ordet polis oftare än ordet kreativitet.

Jag tyckte att det var intressant information i sammanhanget och påpekade att jag tyckte att det var helt fantastiskt att se en folkpartist delta i ett seminarium som handlar om lust och lärande. Och vad gör Ottosson och hans regering för att främja det lustfyllda lärandet undrade jag. Centraliserar istället för att individualisera? – Ordning är viktigt, svarade Ottoson.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, Folkpartiet, näringsliv, lust, kreativitet

electro-pop-busschaffis

2008-07-05T08:56:00.010+02:00

Nu har jag stoppat ner en t-shirt och ett paraply i väskan och ska bege mig i väg för att köra turnébuss till Arvikafestivalen med electro-pop akten Rigas. Hans musik har av recencenter också benämnts som blockflöjtsdisco.

Jag brukar vara festivalchaufför någon gång om året. Viktigt då förstås med rätt outfit så att man får den rätta roadie-känslan. Jag har gällehäng.

Jag tänkte ta med en vägatlas för att undika tidigare incidenter med onödigt långa vägval. Det är dessutom ett lite knappt tidsschema denna gång. Själva huvudpersonen landar på Arlanda 11.40 och ska gå på scenen i Arvika klockan 17.00. Enligt eniro tar det fyra timmar att köra. Och vi ska hinna checka in, hitta rätt och soundchecka. Det blir kul.

Ser i alla fall fram emot att se Hot Chip och Death Cab for Cutie. Det obligatoriska blandbandet som är bränt helgen till ära innehåller förutom de två nämnda banden bland annat Flashing Lights med Kanye West, Let's Dance med David Bowie, Hon är fin med Familjen och Upside Down med min husgudinna Diana Ross.

So long.

Läs även andra bloggares åsikter om Arvikafestivalen, musik, Rigas

det är juntan som är katastrofen

2008-06-28T10:08:00.002+02:00

Speakerrösten tillhör Ricky Gervais från "The Office" och Burma Campaign UK är Svenska Burmakommittens systerorganisation i Storbritannien.

Och så här sade Barack Obama med anledning av Daw Aung San Suu Kyis 63:s födelsedag i förra veckan:

"This situation offends the conscience of the American people, as it does for millions of others around the world. If the junta continues its failure to protect the dignity, health and well-being of the Burmese people, the international community must be prepared to work harder toward effective coordinated action, including but not limited to action through the United Nations Security Council."

Personligen så håller jag med. Och Barack får en guldstjärna i min bok.

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, Barack Obama, Ricky Gervais

jag är i utanförskap

2008-06-24T23:09:00.007+02:00

Enligt Reinfeldt/Borg och deras regering så är jag i utanförskap. Jag har nämligen varit hemma från jobbet i dag, på grund av en förkylning. Har sovit större delen av dagen, och vill det sig illa får jag lov att vara hemma i morgon också. Då blir det två dagar.

Jag måste ge Reinfeldt och Borg rätt i att det är trist att vara i utanförskap. Jag orkar ingenting, känner mig passiv och har lite ont i öronen. Vill gärna tillbaka till innanförskapet. Funderar på om jag ska skriva till Anders Borg och fråga om han har tips på någon dunderkur mot förkylningar. Det vore ju en effektiv åtgärd för att komma tillrätta med detta, enligt regeringen, så stora problem.

För trots rejäla ekonomiska incitament gick jag inte till jobbet i dag. Trots att det är så mycket roligare på jobbet än här hemma. Jag är nämligen förkyld och således, i utanförskap.

I bloggosfären tipsar: Christopher om bra belgisk TV och Gertruds Corner om pumps för spädbarn.

miljöpartiet och FRA

2008-06-19T23:09:00.006+02:00

Att FRA lagen antogs i riksdagen känns overkligt. Sättet det gjordes på känns i det närmaste oförskämt.

Men jag är i alla fall glad över att Miljöpartiet varit så tydliga i sitt motstånd mot FRA hela vägen. Och jag är stolt över ledamöter som Lage Rahm, Mehmet Kaplan och Peter Rådberg som stått upp för medborgarna i den här kampen.

De borgerliga partierna har mycket tydligt visat att de inte är att lita på när det gäller den personliga integriteten och försvaret av medborgerliga fri- och rättigheter. Miljöpartiet är det. Det har folk fattat nu, och det glädjer mig.

På samma tema: Strötankar och Sentenser, 99 our 68, Anders Wallner och Zaidas tankar.
Läs även andra bloggares åsikter om miljöpartiet, storebror, FRA, övervakning.

morgondagens outfits: Burma och FRA

2008-06-17T23:31:00.007+02:00

När min burmesiska syster Khin Ohmar kom hem till mig för några timmar sedan stod TV:n och vrålade inne i vardagsrummet, medan jag stod och lagade lasange inne i köket. Ohmar är i Sverige för att ta emot Anna Lindh-priset i dag har jag försökt hinna med såväl att lobba för Burma tillsammans med henne, som att följa så mycket som möjligt av riksdagsdebatten och, att jobba.

Det var inte första gången jag kom att tala om kontrollsamhällen och övervakning med Ohmar över en middag. Men det var första gången den svenska regeringen var boven i dramat.

FRA- voteringen imorgon är viktigare än de flesta omröstningar i Sveriges riksdag. Sällan har varje enskild ledamot så stor möjlighet att påverka utgången av ett beslut. Varje enskild ledamot har möjligheten att rösta nej. Ett nej är det enda acceptabla och en återremitering är inte ett nej.

Det är verkligen en intensiv vecka. Samtidigt som jag måste stryka den vita outfit jag tänker ha på mig i morgon förmiddag för att protestera mot FRA-lagen, så måste jag gräva fram något att ha på eftermiddagen, under den ceremoni där Khin Ohmar tar emot priset. Jag önskar att jag kunde kombinera de tu ;)

Denna veckas tema är således Burma och FRA. Inte utan beröringspunkter.

Missa inte: Khin Ohmar i svensk media. Aktuellt, P1-morgon, och DN. Svd hade en helsida i papperstidningen i dag tisdag, men jag hittar den inte på nätet-

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, Burma, dagens outfit, Khin Ohmar

ingen liberal kan rösta ja till FRA

2008-06-15T12:28:00.014+02:00

Nu börjar det äntligen hetta till ordentligt kring den nya FRA-lagen som ska ge Försvarets Radioanstalt rätt att bevaka och spara i princip all internet och SMS-kommunikation. Det är helt absurt och oerhört integritetskränkande. Det finns mycket att säga om förslaget som riksdagen ska rösta om på onsdag och många av mina favoritbloggare har skrivit om skandalen (t.ex. Intensifier, Cattis blogg och Kamferdroppar.)

Ingen som kallar sig liberal kan rösta för det här förslaget, och många högerliberaler kommer att få äta upp sin ja-röst under resten av mandatperioden, för att sedan se sig om efter en ny sysselsättning efter valet. En film på detta tema cirkulerar nu i bloggosfären och jag är inte sämre än att jag hänger på:

Om videon strular kan du i stället följa denna länk.

Det är inte särskilt förvånande att batongliberalerna röstar för förslag av det här slaget. Kanske är det mer förvånande att Socialdemokraterna röstar emot. Sossarna, anförda av Bodström, har ju annars teamat upp fint med moderathökarna i liknande frågor. Det är glädjande att de hamnar rätt denna gång. Nu gäller det att binda upp dem ordentligt så att de får svårt att föreslå något liknade efter valet.

Jag har varit i Orwells storebrorssamhälle och det är inte åt det hållet vi ska gå.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, övervakning, storebror

så åtti, så ofresh

2008-06-09T21:43:00.013+02:00

Don Johnson i flamingoslips är inte längre det hetaste du kan tänka dig. Drömmen om "la dolce vita" är inte längre synonym med ett läppstiftskladdigt avsnitt av TV-serien Modedockorna. Åttiotalet är inte glömt, men förpassat till historien och, kanske, förlåtet.

Men det verkar som om vissa lever kvar. Scandinavian Airlines, SAS, har precis satsat rejält med pengar på att sunka ner sitt varumärke ordentligt.

För dig och mig är inte trängsel, dålig luft, och korvbrödsmackor glamoröst. Vi tycker inte att höjden av livskvalitet är att slösa bort timmar av vårt liv i en trist flygplatskafeteria, stirrandes på det medelålders paret som dricker starköl 06.45, bara för att de ska åka utomlands. Och vi drömmer inte om piloter.

Vi vill hellre riva av det där mötet över en videokonferens och använda all intjänad strultid till något fräschare.

Och vem vill åka till London för att äta lunch?

vad händer i buskarna?

2008-06-05T10:38:00.006+02:00

På väg hem från Night Shifts Burmasalong i går så cyklade jag över den stora gräsmattan nere vid Tanto på Söder. Jag cyklar där ganska ofta. Det är en härlig sträcka längs vattnet från Skanstull till Hornstull som luktar sommarnatt.

Gräsmattan är strödd med fulla tonåringar och skräp, det är lite som ett Roskilde fast utan musik. Folk ska ta studenten och käkar baguetter med skagenröra, dricker ljummen öl och springer runt och är allmänt crazy. Skratten ekar över de medhavda bergsprängarna.

Jag cyklar förbi kolonistugorna och minigolfbanan och undrar hur många som hittills våldtagits i buskagen. Och hur många som kommer att våldtas där innan sommaren är slut.

----
För övrigt är det bara att konstatera att för 44:e gången i rad blir en man president i USA.
Katerine Kielos skriver en rätt bra spalt om attityder till Hillary i dag. Christian Valterson visar en Göran Hägglund som vägrar säga att han inte tänker sitta i en regering som baserar sitt stöd på Sverigedemokraterna.

Khin Ohmar får priset!

2008-06-02T11:29:00.010+02:00

Min vän Khin Ohmar får årets Anna Lindh-pris. Det känns oerhört roligt och det är verkligen välförtjänt.

Ohmar är en otroligt spännande person, som ägnar sitt liv åt kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma. Hon är en stark kraft men ändå totalt prestigelös - en ganska ovanlig kombination.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter av hyllningar, men nöjer mig nu med att länka till kommentarer jag gjort i Rapport och på Svenska Burmakommitténs hemsida. Ohmar har också figurerat på heja världen tidigare.

Dessutom: Missa inte manifestationen - Glöm inte Burma - i dag kl 17.00 på Norrmalmstorg i Stockholm.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Lind-priset, Burma, Khin Ohmar
Bilden har jag tagit.

night shift

2008-06-01T12:20:00.004+02:00

I lördags invigdes projektet Night Shift på Nytorget i Stockholm. Så här beskriver konstnärerna projektet på sin hemsida:

The project NIGHT SHIFT is a cooperation between raketa and the Danish artist Frank Franzen. Night shift – a new platform in the public space, in the shape of a temporary alternative newspaper with thirteen editions at Nytorget in Stockholm during the period 31 May – 13 June 2008.

De som inte hänger på Nytorget mest hela tiden kan följa projektet på Night shift-bloggen.

Som en del av det här projektet ska det hållas en Burma Salong. Konstnären Åsa Ståhl har bjudit in mig för ett samtal bland annat om konstnärers och andras handlingsutrymme i Burma. Det ska bli spännande och roligt att möta en annan publik. Läs mer om salongen här.

Mynttorget 2, L3-27

2008-05-29T14:58:00.002+02:00

En ganska typisk eftermiddag på kontoret. Spara inte på volymen.

Radikalt ≠ ogenomförbart

2008-05-27T20:02:00.015+02:00

I helgen blev det klart att Miljöpartiet ska hålla en medlemsomröstning om hurvida partiet ska behålla kravet på ett utträde ur EU eller inte. Idén om medborgarlön förpassades till en malpåse längst in i garderoben. En malpåse där den egentligen alltid legat.

Det här är bra grejer. Det är dags, det är smart och det skapar utrymme för ett grönt parti som verkligen ger sig på att förändra världen. Den här världen.

Och från vissa håll får vi höra att partiet förlorat sin gröna själ, att partiet släpper sin radikala politik för att göra sig regeringsfähigt. Trams. Det kan vara lika grönt att vara mot medborgarlön som för. Detsamma gäller utträdeskravet. Och den framtida regeringssamverkan är inte en faktor i sammanhanget. Folk ändrar uppfattning. Folk tänker till. (Otippat nog har DN:s ledarsida fattat detta)

Det stämmer inte heller att partiet överger sin radikala politik. Det är inte radikalt att vilja lämna EU. Det är mossigt. Och det kommer inte att hända. Medborgarlön är visserligen en radikal idé, men dum i praktiken. Dessutom ogenomförbar. Trängselskatt är radikalt, grönt och genomförbart. Friåret är radikalt, grönt och genomförbart. Ett förslag är inte radikalt bara för att det är ogenomförbart.

Jag är inte intresserad av ett parti som ställer sig brevid och bjäbbar. Som klamrar sig fast vid mossiga idéer som man inte ens verkar vilja genomföra. Jag förstår inte dem som vill tillhöra ett parti i ständig opposition, som inte vill förändra. Lyckligtvis verkar det vara en liten minoritet bland de Gröna.

Att stå still är inte radikalt. Vi måste framåt.
---
Intressanta tankar tänks som vanligt av Jimmy, som skriver om den svenska staten och kriget, Rut växer upp som vildmarkstös, Kalle menar att fokus på beståndsdel inte betyder förnekande av struktur, och Charlotte pekar finger åt de delar av vänstern som inte klarar att diskutera antisemitism.

inte mina språkrör

2008-05-23T17:06:00.005+02:00

De fyra borgerliga partiernas partisekreterare: Erik Ullenhag (man), Anders Flanking (man), Per Schlingmann (man) och Lennart Sjögren (man).

hjälpfasen är över?!

2008-05-22T11:40:00.009+02:00

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon är nu på plats i Burma och har börjat ha mötet med företrädare för regimen. Följande meddelande kom nyss på TT:

"En FN-tjänsteman som deltog i mötet mellan Ban och det burmesiska militärstyrets premiärminister uppger att Ban sagt att katastrofen var bortom Burmas kapacitet och att internationell hjälp krävs. Han ska också ha uttryckt frustration över katastrofarbetarnas "oförmåga att få bringa hjälp i tid till de drabbade områdena".

Men premiärminister svarade att han anser att hjälpfasen nu är över och att det är dags att börja återuppbygga landet, uppger FN."

Tala om förnekelse. De är verkligen från vettet. På fredag är det sagt att Ban ska få möta den allsmäktiga Than Shwee, i Burmas bizarra nya huvudstad Nayididaw. Spännande.

----
Jag och Lena Hansson från Svenska Röda Korset håller inte med om att hjälpfasen är över. Det deklarerade vi i Nyhetsmorgon i TV4 igår. Man kan kolla här.

missa inte

2008-05-18T19:44:00.002+02:00

Missa inte Nils Horners rapportering från Burma. Ytterligare ett ypperligt inslag sändes i dagens Godmorgon Världen i P1 (direkt efter inslaget om Kina).

små distraktionsförsök

2008-05-17T19:01:00.009+02:00

Är hemma med förkylning och allt för lite som distraherar. Efter att ha skissat på diverse olika invasionsplaner, startat insamlingar osv så har jag tagit mig i kragen och gjort flera försök att tänka på annat.

Med begränsad framgång, får man väl säga.

Filmen 2 dagar i Paris, är enligt omslaget en fantastisk romantisk komedi, och vad kan vara bättre mot förkylningar och världsångest? Bara det att filmen varken var romantisk eller det minsta rolig, snarare stress- och ångestframkallande. Höll ut lite mer än halvvägs in i filmen, men sedan åkte den tillbaka till uthyrningshyllan.

Boken Vems islam damp ner på beställning och bådar gott, men funkar i ärlighetens namn inte så bra i febrigt tillstånd. Tankarna for iväg. Så jag får återkomma om den.

Serien Pussycat dolls på TV 3 har jag också gett en chans. En hjärna i feberdvala är nog en förutsättning för att orka med, men det räckte inte hela vägen. TV:n fick stängas av.

Expressens ledarskribent funkade rätt bra. Det är fascinerande med dessa så kallade opinionsbildare som är så tillkämpat extrema i sina åsikter. Jobbigt att bygga sin försörjning på att vara så extrem som möjligt. Att tvingas sitta och hetsa i gång sig själv för att kunna betala räkningarna. "Människor i koma har bra balans i livet". Härlig ambitionsnivå. Hur som helst så känner jag ju att jag har hamnat rätt när jag läser ledaren. Med sådana fiender behöver man inga vänner, eller hur var det nu.

En deckare av Anne Holt, stod vid kassan på ICA och är nu mitt nästa hopp. Är ingen deckarfantast, men tror att det kan funka i det här läget. I kombination med kokosbadskum. Det är svårare att kolla mejl och media hela tiden från badkaret. Vill inte sabba datorn.

Nu kör jag. Alldeles strax.

-----
I bloggosfären finns det en del kvalitetsdisktraktion. Kalle visar upp sin grymt snygga video, Jimmy frågar sig varför vi måste vara så lyckade och Catti tycker inte att svenska sossar har anledning att slå sig för bröstet när det gäller Burma.

maktlöshet, motstånd och mobiler

2008-05-13T21:10:00.014+02:00

Jag kan bara tänka på Burma nu. Jag vill inte att det ska vara så. Men allt annat känns litet och futtigt. Oviktigt. Trots att jag vet att det inte är så.

Sorgen sköljer över mig när jag inte längre vet vad jag ska göra, vad jag kan göra. I början kunde jag agera, jag kunde skapa uppmärksamhet och bidra med kunskap. Nu sköter media och beslutsfattare sig själva (vilket förstås är mycket positivt).

Här sitter jag. Med två miljoner människor som inte får hjälp. Jag vet inte vad mer jag kan göra.

Funderar på konceptet "responsibility to protect" och humanitär intervention. Men det är så stort, så stort och inför tanken på att någonstans i slutändan ta ställning för ett vapen så blir jag rädd. Även om det är som sista, allra sista utväg.

Det är sunt men det är också fegt. För inte kan vi väl se på när generalerna tar livet av hundratusentals människor?

Om jag lyckades ta ställning kunde jag kanske åstadkomma något litet.

Tills dess tänker jag försöka rota fram pengar år mina motståndsvänner. Som jobbar på under värre omständigheter än någonsin. En kompis till mig, en demokratiaktivist i Rangoon, behöver en ny mobiltelefon eftersom hennes nuvarande avlyssnas av militären. Hon har tidigare blivit arresterad och förhörd till följd av en telefonkonversation om en flykt.

Kommunikation är grunden för motstånd, och därför ser också regimen till att mobiltelefoni är oöverkomligt dyrt. Ett abonnemang kostar runt 7 000 svenska kronor i Burma. Det är två årslöner för en statsanställd lärare.

Min kompis har såklart inte råd med en ny, så hon fortsätter att använda den avlyssnade. Det håller ju för fan inte. Är det någon som vill bidra är det bara att höra av sig.

Bilden har jag tagit vid Irrawaddyfloden i Burma och den visar ett annat Burma än det som vi ser på bilderna nu. Trots att den bara är några veckor gammal.

någonstans går en gräns

2008-05-09T11:37:00.008+02:00

Uppemot hundratusen människor har dött. Över en och en halv miljon människor är i akut behov av hjälp. Om de inte får rent vatten, mat och skydd så kommer de att dö. De kommer att dö medan världen ser på.

Naturkatastrofen är inte skapad av juntan. Men de är ändå skyldiga. De kunde ha varnat människorna om att den skulle komma, eftersom de naturligtvis visste om det i god tid. De kunde ha räddat mäniskoliv.

Generalerna vägrar släppa in internationella humanitära organisationer och själva lyfter de inte ett finger för att hjälpa människorna som vadar i vatten där deras döda barn flyter omkring.

Självklart är det juntan som bär skulden. Men betyder det att vi är fria från ansvar?

Omvärlden försöker. Intensivt och frustrerat. Men faktum är att så länge juntan säger nej, så står vi där. Vi står där och tittar på när juntan tar livet av ytterligare tiotusentals, kanske hundratusentals människor. Duger det?

-----
Var med i Nyhetsmorgon på TV4 i onsdags och fick DN att uppmärksamma de politiska fångarna, som sitter inspärrade utan tillgång till mat och vatten. Bland annat.

nej, nej, nej

2008-05-05T22:55:00.006+02:00

Cyklonen över Burma. Det är ofattbart. Orättvist. Tusentals döda, tusentals försvunna, hundratusentals hemlösa. En regim som inte varnar och som inte hjälper. Hur mycket ska dessa människor behöva stå ut med?

Jag har i dag försökt föra fram några saker:
( i TV 4 Nyheterna, SVT God Morgon, P1 Morgon, TV 8 Världen i Fokus)

- Burma måste acceptera internationellt humanitärt bistånd. Uppgifterna om huruvida man ännu gjort det är motstridiga, men regimen kan inte tillåtas förvägra folk hjälp för att överleva. Det har hänt förut. Regimens egna insatser gör ingen glad.

- De humanitära organisationerna måste få möjlighet att röra sig fritt i landet och komma alla utsatta till undsättning, även de som bor i politiskt känsliga områden.

- Folkomröstningen ska enligt regimen hållas på lördag som planerat, vilket är absurt när landet befinner sig i kaos och människor kämpar för sin överlevnad. Å andra sidan är folkomröstningen i sig absurd( vilket heja världens läsare är väl medvetna om).

Bäst information får man som alltid från burmesisk exilmedia:
Irrawaddy
Mizzima
Democratic Voice of Burma

Men även svensk media rapporterar bra nu, och kanske framför allt SR:s korrespondent Nils Horner.

vad gör man?

2008-05-02T22:24:00.003+02:00

Nu har jag äntligen tittat på filmen Infödd Soldat.

Jag vet inte vad jag ska göra.

tillfällig tystnad

2008-05-02T22:21:00.003+02:00

heja världen har pausat som ni märker. Två veckor, längre än någonsin. Under tiden har jag bytt världsdel, flyttat tillbaka till min kära lägenhet och återvänt till förvärvsarbetet. Träffat vänner och familj.

Och pratat Burma, bland annat i Studio Ett.

Men nu känns det som att jag snart är tillbaka. Tack för att ni fortfarande tittar förbi.

ett farväl

2008-04-19T09:06:00.000+02:00

Från DN-bloggen:

Det blir ovant melodramatiskt, men så är Burma unikt.

Det är dags att ta farväl av Burma, åtminstone för den här gången. Kanske kommer jag aldrig tillbaka, men det känns som sannolikheten är ganska stor.

Men ett återvändande är ingen är ingen garanti för att jag ska återse få återse mina vänner. Det finns nämligen fler sannolikheter som är ganska stora. Som till exempel den att åtminstone någon av dem ska vara fängslade den dag jag återvänder.

Men det finns en annan möjlighet också. Att förändringen har kommit. Att jag kan komma hit utan att ljuga och träffa mina vänner utan att smussla. Jag kan inte bedöma oddsen, men jag sätter ändå mina pengar på den sista. Det måste bli så. De måste vinna.

drömmen tog slut

2008-04-19T09:04:00.001+02:00

Från DN-bloggen:

Det var här det hände. Här tog drömmen slut.

När Ashin Vindabasa 26 september förra året kom fram till Shwedagon payas östra port förändrades allting. Tjugo meter framför honom, vid porten till det kända templet, såg han fredliga demonstranter bli misshandlade av militären. Den enorma glädjen förbyttes i sorg.

En av dem som slogs ner var min vän May. Hon försökte komma undan, men hon var för liten. Han var för stark. Hon berättar hur en munk försökte skydda henne från batongslagen med sin egen kropp, men militären bara fortsatte slå.

Här står jag nu. Vid Shwedagons östra port. Det är nyårsafton i Burma, och det vimlar av folk som är på väg till templet med gåvor till såväl Buddha som de burmesiska andarna för att få en god start på det nya året. Pagodernas guld skimrar i solnedgången och det går inte att missta sig på människors glädje.

Jag kommer ihåg den 26:e september. Jag minns exakt var jag befann mig när jag hörde att de börjat slå ner folk här. Jag minns exakt hur jag reagerade.

Ashin Vindabasa är en av alla de tusentals munkar som deltog i protesterna och en av dem som tvingats fly ifrån landet. Nu lever han under jorden i Thailand, tillsammans med en hel grupp burmesiska munkar som befinner sig i grannlandet utan dokument. Det var där jag träffade honom, för någon månad sedan lite drygt.

Att höra deras historier var gripande. Vi följde dem ju därhemma. Steg för steg, genom Rangoons regnvåta gator. Det lyser om Ashin Vindabasa när han beskriver glädjen han kände de första dagarna han demonstrerade. De var helt övertygade om att de skulle vinna, att folket skulle vinna. Att militären skulle komma att bruka våld mot munkar kunde han aldrig föreställa sig.

Men här mötte Ashin Vindabasa våldet första gången. Här blev May misshandlad första gången, tyvärr har det hänt igen sedan dess. Men kanske grävde militären sin egen grav när de gav sig på munkarna. Nu, säger May, finns det ingen som inte vet vad SPDC går för. Nu vet alla.

Namnen är påhittade.

Plus på karmakontot

2008-04-17T10:55:00.002+02:00

Från DN-bloggen:

Burma har högertrafik, precis som vi har i Sverige. Samtliga grannländer har däremot vänstertrafik. Varför Burma skiljer sig har jag hört olika historier om, en är att det skulle ha skett som en markering mot britterna efter självständigheten 1948.

Kör gör man däremot med bilar anpassade för vänstertrafik, eftersom man importerar gammalt skrot från framförallt Thailand. Det leder till rätt vilda omkörningar, och det är inte särskilt kul att sitta på passagerarsätet när chauffören trots att han inte har en möjlighet att se igenom lastbilen framför oss svänger ut för en omkörning. Frän passagerarsätet syns däremot den mötande trafiken tydligt. Alltför tydligt.

Slutsatsen blir att de flesta burmesiska chaufförer är övertygade om att de ligger på plus på karmakontot. Att de ligger bra till reinkarnationsmässigt. Men hur blir det med mig?